Vi följer tuffa tonåringen Gemma i hennes hårda liv i en skotsk bruksort med det vackra namnet Motherwell: Förut en blomstrande bygd men sedan stålverket lades ner – av Margaret Thatcher, så det var ett tag sedan – en eländig, fattig förstad till Glasgow.
”Om man bor här blir man antingen inlåst eller på smällen”, berättar Gemma i första akten, vilket ger en fingervisning om vad som komma skall.
Den mentala miljön är kärv på ett sätt som bara brittisk förortsrealism kan vara; arbetarklassen – som inte längre har arbeten – tuggar taggtråd till frukost och spottar sedan ut den i skurar av ettriga invektiv. Som i ett Ken Loach-drama eller hos en tidig Lynne Ramsay, men den här gången är det dokumentärt material, dessutom regisserat av två svenskar, Ellen Fiske och Ellinor Hallin (som också jobbade ihop med den Guldbaggenominerade Josefin & Florin).
Gemma står i fokus men genom henne träffar vi ett gäng stukade men upproriska existenser som super, röker på, slår dank. Här ligger regissörsduon farligt nära ett romantiserande av utanförskapet men den bistra verkligheten tar över rodret. Livet handlar om att slåss, mest fysiskt men i förlängningen också en fajt för överlevnad i en tillvaro där man föds med loserstämpel i pannan.
Men för en gång skull handlar det inte om flykt. Inte initialt i alla fall. Gemma ser ner på dem som drar, som enligt henne överger skeppet: ”Jag springer inte bort från saker, jag springer mot dem”.
Det är hennes yngre jag som pratar där. Hon tvingas växa upp snabbt, som ofta är fallet i en oförlåtande miljö. Vi får hänga med då och då, under några år där mycket hinner hända.
Scheme birds är alltså ett dokumentärt coming of age-drama, där filmmakarna har tagit positionen som den berömda flugan på väggen – vilket är ett gammalt missvisande uttryck som sällan ger hela sanningen. För som i princip alla andra dokumentarister modellerar Fiske och Hallin verkligheten så att den ska passa den klassiska dramaturgins struktur, så att förhållandet mellan orsak och verkan får den linjära form som kanske inte alltid återspeglar hela verkligheten, men likväl ger oss dess essens och triggande ögonblick.
Fiktionaliseringen gör att gränsen mellan spelfilm och dokument suddas ut, vilket i och för sig inte är ett problem, men det väcker ändå frågor om vad som inte kom med, vad som inte passade in i den tajta berättelse som Scheme birds är.
Nå, det är akademiska funderingar, klart är att Scheme birds är ett slagkraftigt stycke loftgångsrealism som tack vare de minst sagt levande huvudpersonerna, den imponerande närvarokänslan och Ellinor Hallins följsamma foto, ger oss en slagkraftig historia som ger mersmak. Vad hände sedan med Gemma och de andra? Men dokumentärer får tyvärr sällan uppföljare.