Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video

Webbläsaren stöds inte

SVT stödjer inte uppspelning i din webbläsare. Vi rekommenderar därför att du byter till en annan webbläsare.
Se Fredrik Sahlins recension i Morgonstudion. Foto: Disney Foto: Disney

Filmrecension: Filmvetarsmaskens på hög nivå i The French dispatch

Uppdaterad
Publicerad

Wes Andersons senaste dockhus är ett levande minutiöst konstverk med felfri symmetri och absolut tajming, i både text och bild. Lika briljant underhållande i stunden som menlöst i längden.

Vi har covid-väntat länge på den pillemariske Wes Andersons senaste verk men nu sitter vi där, inklämda in ännu ett bjärt, knaskul och övermöblerat dockhus. Wes Anderson har sannolikt en anal personlighet och ett massivt kontrollbehov, men det är ju inget vi i publiken behöver leva med, vi har förmånen att bara kunna ta del av denna udda hjärnas yrkesmässiga uttryck. Och det är alltid egenartat. På en superhjältestinn repertoar står en WA-film ut som en regnbåge i ett göteborgskt grådask.

Inte minst gäller det The French dispatch som är en extra allt-tornado där allt det som kännetecknar WA har upphöjts till två.
Den som alltid celebra ensemblen är här så fullsmockad med kändisar att det är lättare att säga vilka som inte är med, den typiska detaljrikedomen skenar här i väg i en fullständigt galen myriad av scenografiska påhitt och prylar som attackerar sinnena med frenetisk fart. Och om vissa av hans tidigare alster ekat tomt när det kommer till djupare mening är väl denna episodfilm i princip helt renons på mental substans.

En rak intrig? Nej. Det är överkurs. I stället en episodfilm med en ram där mannen (Bill Murray) som skapat och underhållit det amerikanska litterära magasinet, kallat The french dispatch, avlider i en hjärtattack. I hans testamente står det att tidningen ska dö med honom men innan det sker får vi ”läsa” det sista numret som utgörs av ett gäng historier som utspelar sig i den fiktiva franska staden Ennui sur Blasé.
Filmskaparen fyller inte sina karaktärer med speciellt mycket psykologiskt liv, snarare är de knasiga bärare av hans önskan att hylla litterära magasin i allmänhet och The New Yorker i synnerhet. Filmen sägs också vara en hyllning till det fria ordet, men det känns som en medial efterkonstruktion.

En kul detalj: Ennui sur Blasé betyder ungefär: Less och blasé. Kanske en självironisk liten piruett? Det är ju lätt att bli lite less på den lakoniska tonen som Wes Anderson byggt hela sitt konstnärskap på, som den givne kumpanen Bill Murray också gjort till sitt oomtvistade adelsmärke. En ton som ju samtidigt är puttrigt underhållande och som man bara vill ha mer av.

Jämfört med mycket annan biofilm är detta så klart filmvetarsmaskens på hög nivå men på Wes-o-metern hamnar The french dispatch en bit bakom de absolut främsta, som The Royal Tenenbaums och The Grand Budapest Hotel. Där kombinerade han sina infall med hållbara intriger.

Även om alla de kända arthosue-namnen på duken höjer temperaturen och attraktionskraften bör de mångåriga medarbetarna fotografen Robert Yeoman och produktionsdesignern Adam Stockhausen ha ett minst lika stort fång rosor. Tillsammans med WA har de skapat ett levande minutiöst konstverk med felfri symmetri och absolut tajming, i både text och bild. Lika briljant underhållande i stunden som menlöst i längden.

Betyg: 4
Regi: Wes Anderson
Manus: Wes Anderson, Roman Coppola mfl
I rollerna: Benicio Del Toro, Léa Seydoux, Tidla Swinton, Timothée Chalamet m fl
Biopremiär 22 oktober

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet