Foto: SF

Filmrecension: Adligt mästarmöte i The good liar

Uppdaterad
Publicerad

En nykter film utan konstnärliga krusiduller men det är så klart en ynnest att få se de två giganterna gå i celluloid clinch. Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin har sett den brittiska bedragarthrillern The good liar.

Dame Helen Mirren, denna klassiskt skolade skådespelerska (jo, jag har frågat henne själv, hon föredrar ”actress” framför ”actor”) vars ständigt imponerande närvaro och skärpa har förgyllt decennier av brittisk och amerikansk fiktion; som med samma säkerhet porträtterar såväl ståtliga Drottning Elizabeth II som den slitna kommissarien Tennison i Prime suspect.

Sir Ian McKellen, denne gentlemannaaktör med oerhörd scen- och dukpersona, vars karriär spänner över mer än fem decennier, som har Shakespeare i blodet och lösnäsa i anletet när han spelar Gandalf i Sagan om ringen- och Hobbit-trilogierna

Sammanlagt har de medverkat i cirka 250 film- och tv-titlar, men det här lär vara första gången de möts på filmduken.
Och när man har två av Storbritanniens främsta aktörer, båda adlade, i fokus är det ju bara för en regissör att ropa ”Action” och sedan lugnt luta sig tillbaka, i trygg förvissning om att kameran kommer att registrera kvalitet.

McKellen spelar en slipad och ärrad bedragare vid namn Roy Courtnay som genom en dejtingapp får upp ögonen för den välsituerade änkan Betty McLeish.
Han kör sin rutin, den belevade gentlemannen, med mjuk själ och stark moral, men i verkligheten är omständigheterna de motsatta: Roy går bokstavligen över lik för att få det han vill ha; har gjort en girig livstil av att lura folk på deras surt förvärvade pund. Till sin hjälp har han allt-i-allon Vincent, spelad av Jim Carter (den buttre butlern Carson i Downton Abbey).

Betty verkar falla pladask för den tweedbehängde mannen, låter honom till och med flytta in i hennes fina förortsvilla, vilket får hennes barnbarn Stephen (Russell Tovey från suveräna serien Years and years. Se den!) att bli misstänksam.
Men Betty visar vara fullt kapabel att ta hand om sig själv.

Bill Condon är väl något av en bruksregissör, en filmmakare som levererar habila produktioner utifrån andras manus (har dock fått en Oscar för manuset till musikalen Chicago) och verkar inte heller här ha några större visioner eller ambitioner att skapa något mer än en nykter adaption av den litterära förlagan.

Alltså inga större konstnärliga krusiduller. Intrigen lunkar fram, tar några sidokliv för att förvirra oss som kommer i dess hasor, och hamnar mot slutet på en plats som ligger tämligen långt från starten. Vilket ju är själva poängen med en film om en dubbelblåsning.
Det är en bagatell att roas av en stund, och med en backstory som har ovanligt mycket tyngd för att vara en film i den här subgenren.
Men spänningsmomenten blir aldrig riktigt… spännande. De kommer mer som små gupp i vägen mot den lätt konstruerade uppgörelsen men det är så klart en ynnest att få se de här två giganterna gå i celluloid clinch.

Vore det inte för dem hade The good liar inte varit mycket att skriva hem om. Sannolikt hade den inte ens kommit till svensk repertoar, utan samlat digitalt damm djupt in i någon strömningstjänsts bakre arkiv.

Således ingen anledning att springa benen av sig för att se The good liar på biograf, man kan gott vänta tills den ändå dyker upp i ett strömmat format, och innan dess kan man istället leta fram följande tre mer sevärda genresyskon:

Blåsningen (1973)
Klassiker med Robert Redford och Paul Newman.

The Grifters (1990)
Skarpt svindlardrama av Stephen Frears.

American Hustle (2013)
Verklighetsbaserad 70-talskitsch med Amy Adams och Christian Bale.

The good liar

Visa

Betyg: 3
Regi: Bill Condon
Manus: Jeffrey Hatcher
Helen Mirren, Ian McKellen, Russell Tovey m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet