Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video
Skådespelarfest i nerviga dramat The lost daughter Foto: Netflix

Skådespelarfest i nerviga dramat The lost daughter

Uppdaterad
Publicerad

”Det var länge sedan jag såg en så säker och våghalsigt berättad debut – som dessutom litar på att publiken har IQ nog att plussa ihop ett och ett, och få summan tre”. Fredrik Sahlin har sett Maggie Gyllenhaals hyllade och Oscarsnominerade förstlingsverk.

Indiedrottningen Maggie Gyllenhalls långfilmsdebut som regissör fick stående ovationer efter premiären på Venedigs filmfestival i höstas. Helt välförtjänt. Hon är nämligen en lika vass regissör som hon är skådespelare.

The lost daughter är en filmatisering av Elena Ferrantes (mest känd för Neapel-kvartetten) roman med samma titel men har inget av den genomsnittliga bokadaptionens trist redovisande karaktär. I stället är det en lågintensivt, hotfullt puttrande sak. Logiken är snarare emotionell än dramaturgisk.

Olivia Colman gör Leda, en brittisk litteraturprofessor som unnar sig några veckor på en grekisk ö som befinner sig en bit bort från de vanliga turistfällorna. Redan första dagen, där hon sitter i sin solstol på en halvt öde strand, invaderas densamma av en stor släkt av skräniga grek-ättade jänkare. Eftersom Leda är en tillbakadragen och avog typ skär det sig direkt med främlingarna men senare när den lilla flickan Elena försvinner, och hittas av just Leda, tinar relationerna snabbt upp.

Leda, som helt uppenbarligen har tonvis med gammalt skräp i den mentala ryggsäcken, blir fascinerad av relationen mellan Elena och hennes mamma, som väcker minnen från hennes egen tid som småbarnsförälder, och de är inte helt rosenskimrande.
Intrikata känslor studsar fram och tillbaka, inom henne, runt henne. Ett stillsamt känslokaos.

Egentligen händer inte så mycket, men desto mer antyds, skissas, och den egentliga spänningen ligger i förvirrad förväntan på hur Leda ska tackla givna situationer. I vissa moment vet hon nog inte själv varför hon agerar som hon gör, som när hon utan förklaring tar Elenas favoritdocka och gömmer den i sitt hotellrum.
Och vad var det som hände med Ledas egna barn?

Allt handlar på ett eller annat sätt om moderskapet, inte minst dess våndor. Om att inte kunna leva upp till den klassiska mammarollen – men inget här är glasklart, informationen strösslas ut gradvis.

Å andra sidan är det proppat med metaforer som bereder en väg in i Ledas inre och historia. Som hennes vana att skala en apelsin i ett stycke, där man väntar på att det ormliknande skalet ska brista, som den där svarta masken som krälar ut ur dockans mun, som scenen där hon förklarar ordet navel för sina döttrar.

Olivia Colman ger Ledas splittrade sinne full rättvisa – hon kan åka och hämta Oscarstatyetten redan nu – och i tillbakablickarna görs huvudpersonen av Jessie Buckley (I´m thinking of ending things) som på senare år klivit fram som en riktig indiefavorit.

Ja, det är överhuvudtaget en skådespelarfest med stöttande namn som Ed Harris, Dakota Johnson och Paul Mescal (Normala människor). Men den stora stjärnan här är ändå Maggie Gyllenhaal. Det var länge sedan jag såg en så säker och våghalsigt berättad debut – som dessutom litar på att publiken har IQ nog att plussa ihop ett och ett, och få summan tre.

Betyg: 4
Regi & manus: Maggie Gyllenhaal
I rollerna: Olivia Colman, Ed Harris, Dakota Johnson m fl
Biopremiär: 4 mars

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecensioner

Mer i ämnet
Mer Film
Mer Kultur
Mer Nyheter