Webbläsaren stöds inte

SVT stödjer inte uppspelning i din webbläsare. Vi rekommenderar därför att du byter till en annan webbläsare.
Jennifer Kent tar sig an westerngenren

Filmrecension: Brutalt om förtryckets mekanismer i The Nightingale

Publicerad

Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin har sett Jennifer Kents The Nightingale – en smärtsam udda par-historia som vittnar om hur maktmissbruk smittar och om hur den hierarkiska tillvaron gör att den förtryckta förtrycker än mer, det finns ju alltid någon som står längre ned på stegen.

Det har gått fem år sedan Jennifer Kent gjorde global succé med debuten The Babadook, en analogt fixad, lågbudgeterad skräckfilm som gav den gamla nötta genrepremissen ”det hemsökta huset” färskt blod och ny psykologi. Även i den efterlängtade återkomsten tar hon ett eget grepp på en väl utnyttjad berättarmall, den om (western) hjälten som berövats allt och ger sig ut på hämndresa.

Spelplatsen är Tasmanien – eller Van Diemens land som ön hette då, när filmen utspelar sig 1825 – en straffkoloni befolkad av slitna soldater, i solkiga uniformer, som placerats här i världens rövhål för att de inte förtjänar bättre. Ilskan och frustrationen över sitt eget öde tar de ut på de i deras ögon lägre stående irländska fångarna, speciellt kvinnorna och de ännu mer hatade urinvånarna.

Det är i den miljön vi möter gaeliska Clare som efter att ha avtjänat sitt straff försöker bygga upp ett eget liv i kolonin, tillsammans med sin man och deras gemensamma spädbarn. Hon lämnas dock aldrig i fred av engelske officeren Hawkins som vill ha henne för sig själv. När Hawkins och hans mannar begår den yttersta ondskan mot Clare och hennes lilla familj, får den ditintills försiktiga kvinnan nog och ger sig ut på jakt efter vedergällning, och med sig tar hon aboriginern Billy som är en jäkel på att spåra genom den tasmanska urskogen.

Som sagt en klassisk premiss men ändå med två avgörande skillnader. Dels – så klart – att det är en kvinna som kräver blodshämnd, dels att vi tvingas se de där vidrigheterna som innebär startskottet för storyn. Det brukar annars vara något som hjälten berätta om så där i förbifarten, med stel överläpp, och vi brukar ta honom på orden. Tragedin är i de fallen bara en nödvändig premiss som ger hjälten rätt att bruka våld.
Jennifer Kents val gör att övergreppet inte blir en berättarcliché, utan får ett elakt egenvärde; något som ligger och bubblar i Clares – och vårt – blod, ända fram till slutet.

Polske Radek Ladczuks (även The Babadook) utmärkta och suggestiva foto från vildmarken har en nästan lika stor betydelse i filmen som huvudrollerna, mycket för att han här jobbar med det gamla bildsnittet 4:3 – som fått en rejäl comeback de senaste åren. Det kan så klart finnas olika skäl till det (där önskan att vara lite eljest numera alltså kan räknas bort…): ett sätt att skapa extra tajta närbilder, komma väldigt nära, men här jobbar den tajta bildramen hand i hand med storyn och förstärker känslan av en trång tillvaro. Som ju verkligen gäller för Clare.
Och kanske ännu mer för Billy.

För det här är kanske främst en udda par-historia som vittnar om hur maktmissbruk smittar. Om hur den hierarkiska tillvaron gör att den förtryckta förtrycker, det finns ju alltid någon som står längre ned på stegen.
Men om de utsatta istället går ihop och slår tillbaka kan man ändra tingens ordning. Ja, ni hör själva, banalt men sant – man kan läsa in all möjlig revolution här, från #metoo till Hong Kong-protesterna. Om man så vill.
Och det vill nog Kent.

The Nightingale håller tyvärr inte den hårda kompromisslösa tonen hela vägen ut, det skorrar lite i den sista akten som ter sig aningen konstruerad, men okej… vi får hursomhelst en smärtsam och spännande historia, från mentala och faktiska miljöer som de flesta av oss aldrig besökt förut. Gott så.

The Nightingale

Visa

Betyg: 4
Regi & manus: Jennifer Kent
I rollerna: Aisling Franciosi, Sam Claflin, Baykali Ganambarr m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet