Odjuret och skönheten. Foto: Fox

Filmrecension: The Shape of Water

Det gamla monstret i Svarta lagunen får sin värdighet återupprättad i fantasifull, spännande och vacker filmsaga som ruvar på 13 Oscarnomineringar.

Om inte min goda smak totalförbjöd mig att använda det jönsiga uttrycket ”filmgodis” skulle det passa rätt bra här.

Efter det brutalmagiska, drömska dramat Pans Labyrint från 2006 har den mexikanske Hollywood-invandraren Guillermo Del Toro inte riktig kommit upp till samma nivå igen, men den här gången är han i alla fall bra nära. 

Inspirationen kommer den här gången från 50-talets gamla Kalla kriget-allegorier i sci-fi-kostym – främst då Skräcken i svarta lagunen, som The Shape of Water kan sägas vara en remake på. Eller adaption. Eller uppföljare. Eller… nja, men ändå något helt eget.

Man ska inte underskatta nostalgifaktorn. 1954 års berättelse om den mystiska fiskmänniskan som några vetenskapsmän hittar i en lagun i Sydamerika, ingick i Svts nuförtiden smått legendariska sommarkavalkad (tidigt 70-tal) med amerikanska 50-talsskräckisar.

Det där stapplande träskmonstret som blev kär i expeditionens enda kvinnliga medlem, utgör en viktig del av mitt inre skräckkabinett. Att få se honom komma till liv igen är naturligtvis en fröjd. Här får han dessutom sin värdighet återupprättad.Perspektivet har nämligen förskjutits med decennierna. Den koloniala blicken på det okända, på det primitiva är borta. I Guillermo Del Toros och medförfattaren Vanessa Taylors version är kvinnan huvudperson, och det är inte monstret som står för hotet, det gör istället maktfullkomliga byråkrater och brutala militärer som sedan länge tappat kontakten med sina känslor.

Jo, det blir en del fajt men annars handlar det främstom just känslor, och kommunikation. Huvudpersonen Elisa (Sally Hawkins) som jobbar som städerska på det topphemliga laboratorium, där man placerat det infångande monstret, är stum men kommunicerar med sin omgivning medelst teckenspråk. Det gäller såväl med fiskmannen som hennes enda vän, den mysiga grannen Giles (Richard Jenkins), som blir Elisas fredlige vapendragare i kampen för monstrets överlevnad.

Jenkins jobbar här, som ofta, med en behaglig mix av melankoli och humor, och Sally Hawkins har ju sedan genombrottet i Mike Leighs Happy-Go-Lucky briljerat i varje scen. Typ.

Bäst är ändå… det mesta. Tillsammans. Foto, scenografi och alla de andra tekniska stödjebenen är fint synkade med filmens mjuka värden. Del Toro och Taylor tar romantiska mumbo jumbo-schabloner som ”själsfränder” och ”kärleken övervinner allt” – som i vanliga fall ger mig nässelutslag – och skapar en härlig kombo av hantverksförnuft och fantasisprakande känsla

Okej, grundkonflikten är rent teoretiskt egentligen inte så mycket att hänga i filmgranen. Det är ännu en Skönheten och odjuret-variation men filmmakarna matar på med så mycket humanism, fyrfärg och bubblande berättarglädje att varenda bild blir till ett drömskt landskap.
 

Guillermo Del Toro har anklagats för plagiat av dels David Zindels pjäs Let me hear you whisper, dels regissören Jean- Pierre Jeunet som menar att Del Toro kopierat en scen ur hans Delikatessen. Det förstnämnda är svårt att kommentera, eftersom jag inte sett pjäsen i fråga, men Jeunets anklagelser är bara trams. Scenen, där Elisa och Giles sitter på en säng och låter fötterna dansa, är väl snarare att betrakta som en filmälskares flirt med den gamla amerikanska musikalen, än stöld.

The Shape of Water ruvar på 13 Oscarsnomineringarna. Det kan nog trots anklagelserna bli storslam på galan den 4 mars.

The Shape of Water

Visa

Betyg: 4
Regi: Guillermo Del Toro
Manus: Guillermo Del Toro & Vanessa Taylor
I rollerna: Sally Hawkins, Michael Shannon, Richard Jenkins m fl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet