”Den här snubben är en legend”, säger en pårökt kille till sin flickvän i soffan. De kollar på ”Con Air” – en av de mest kända filmerna med Nicolas Cage.
Scenen är som en spegel för målgruppen till ”The unbearable weight of massive talent”: En generation som älskar Cage för hans citatvänliga B-filmer lika mycket (eller mer) som för hans prestigeroller. Allt blir bättre med Nic Cage, det är bara ett faktum.
Plötsligt stormar en milis in i parets lägenhet och kidnappar flickvännen. Den våldsamma inledningen får snart en dramatisk koppling till den riktige Nic Cages liv.
Den 58-årige skådespelaren spelar en medelålderskrisig variant av sig själv: han jobbar för mycket, är fast i det förflutna och bestämmer sig för att lägga ned karriären efter att han nobbats till vad som skulle bli hans stora comebackroll.
Det är väldigt roligt när Cage blir pinsam och nostalgisk och sabbar sin dotters födelsedagsfest med en gråtmild solokonsert vid pianot.
Det är också sjukt kul att se honom få besök av sig själv, eller snarare, sitt CGI-föryngrade jag från ”Wild at Heart”-perioden (dock utan karaktären Sailors kända ormskinnsjacka), som dyker upp i scener för att påminna Cage om att han ”inte är en skådespelare, du är en fucking filmstjärna!”.
Deppig och i behov av pengar (en referens till Cages ökända vana att spendera pengar på galna saker som dinosaurieben) går han motvilligt med på att gästa ett födelsedagskalas på Mallorca. Superfanet Javi (Pedro Pascal) erbjuder en saftig betalning på en miljon dollar.
Visst är det kul när metalagren staplas på varandra, som när Javi visar upp sitt Nicolas Cage-museum (med en grotesk staty av Cage från ”Face/Off”).
Varje ansiktsuttryck blir som ett internskämt mellan skådisen och fansen. Personligen föredrar jag den allvarlige (och ofrivilligt komiske) Cage, framför den här självmedvetna installationen.
För att göra handlingen knasigare pågår en CIA-utredning om Javis koppling till spanska maffian, och Cage rekryteras som spion av agenterna Vivian (Tiffany Haddish) och Martin (Ike Barinholtz).
Javi och Cage hamnar således i en missriktad bromance, utmejslad från Pascal och Cages kemi, särskilt underhållande när de försöker kläcka manusidéer och samtidigt trippar på syra.
Cage förklarar i samma tillstånd för CIA att han är fast i ”en Donnie Brasco-situation” — filmen är inte bara Cage-encyklopedisk utan också en fest för filmnördar i största allmänhet.
Titeln antyder hur Cages talang blivit en börda för honom men budskapet, om det finns ett sådant, är att han inte kan förvägra mänskligheten sin gåva i så mörka tider. Det finns även en sorglig klangbotten som ekar av de senaste årens debatt kring film, och till och med Cage erkänner att han längtar efter ett riktigt drama för vuxna.
Trots alla blinkningar saknar ”The unbearable weight of massive talent” en egen själ, och filmen blir allt mer ihålig ju längre speltiden rullar. Det överfyllda slutet, med ”knäppa” spanska gangsters och galna biljakter prövar ett redan ansträngt tålamod.
Men se den ändå förstås, för allt blir bättre med Nicolas Cage.