Eili Harboe excellerar i rollen som den plågade Thelma. Foto: Triart

Filmrecension: Thelma

Rysare eller drama? Den dynamiska duon Joachim Trier och Eskil Vogt levererar ännu ett sevärt existentiellt drama, som dock lider av lättare personlighetsklyvning.

Den inledande scenen är andlöst spännande. Lilla Thelma är på jakt ute i skogen med sin far när de får syn på ett rådjur. Pappan plockar upp geväret och siktar mot djuret men riktar sedan i en långsam rörelse pipan mot flickans rygg.

Det är en genial ingång som kickstartar fantasi och empati. Vad kan få en pappa att göra en sådan sak? Vi får svaret under filmens gång, ett svar som bara är giltigt om man tror att psykisk sjukdom är ett djävulens verk.

Norges främsta filmmakarpar, regissören Joachim Trier och manusförfattaren Eskil Vogt, slog igenom stort med först den sprudlande Repris och därefter den melankoliska Oslo, 31 augusti. Sedan bar det av utomlands där de efter en del ekonomiska trubbel fick ur sig det hyllade, Isabelle Huppert-drivna dramat Louder than bombs (2015).

Även om debuten som sagt var full av liv fanns där ett också ett stråk av depressivitet, som sedan kom att spela huvudroll i Oslo, 31 augusti. Louder than bombs var i sin tur en dämpad sorgebearbetningsfilm om saknaden efter en död mor, så det kommer inte direkt som en överraskning att Thelma är en mörkögd skapelse om en lidande människa.

Mer exakt handlar det om titelpersonen som efter en uppväxt i ett strikt religiöst hem på vischan beger sig till Oslo för att gå på universitet – och i huvudstaden finns det gott av frestelser som kan solka ner en ren själ.

Den här gången har den dynamiska duon alltså pimpat sitt återkommande existentiella tema med lite övernaturligheter och psykokinesi, à la Carrie. Jo, det är klart att vi känner igen oss. Brian De Palmas rysare om hur den fatala krocken mellan tonårshormoner och en strikt religiös fostran kan få det att ta hus i helvete, ligger här som en dovt darrande referenston.

En jämförelse med en 40 år gammal klassiker är ju på sätt och vis är orättvis, men vad gäller psykologisk insikt och förmåga att skapa eget liv innanför genrefilmsramen, är detta på många sätt är en mer egenartad film än Carrie – men den har inte samma genomslagskraft. Och den lider dessutom av lätt personlighetsklyvning. Duon vill göra socialt drama och skräck, vilket ju är ett gott uppsåt, men svårt att genomföra. Risken är att man hamnar någonstans där mitt i mellan. Som här.

Thelma är med andra ord en melankolisk rysare som inte är speciellt ryslig och inte heller tillräckligt djuplodande för att kvala in som ett komplext relationsdrama. Likväl är det omöjligt att inte dras in i Thelmas kval. Hennes sexualångest ligger onekligen på världsrekordsnivå och huvudrollsinnehavaren Eili Harboe excellerar i konsten att på samma gång se såväl stram som pulserande ut.

Så även om det här är deras minst övertygande verk hittills, har firma Trier/Vogt nu efter fyra långfilmer bevisat att de har en avundsvärt hög lägstanivå. 

Thelma

Visa

Betyg: 3
Regi: Joachim Trier
Manus: Eskil Vogt
I rollerna: Eili Harboe, Kaya Wilkins, Henrik Rafaelsen m fl

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet