Lilla Sama bland ruinerna i Till min dotter. Foto: Studio S

Filmrecension: Total närvarokänsla i Till min dotter

Uppdaterad
Publicerad

Till min dotter är en smärtsam lektion i samtidshistoria, en personlig resa genom världspolitikens yttersta konsekvenser för den vanliga människan, men samtidigt också en fint intim berättelse, bitvis till och med smått poetisk. Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin har sett en globalt hyllad dokumentär.

Ursäkta franskan men vi släpps verkligen ner rakt i skiten. Ett sjukhus i den syriska staden Aleppo där granatattackerna avlöser varandra. En missil slår ner precis utanför, röken väller in i korridoren där huvudpersonen, journalisten och filmens regissör Waad Al-Khateab springer runt och ropar sin dotter Samas namn. Någon tog om hand om henne precis före krevaden och nu är Wadas enda tanke, så klart, att kolla att dottern har överlevt smällen.

Till min dotter var Oscarsnominerad och närmast galet hyllad runt om på världen alla festivaler. Men så är det också ett brinnande aktuellt ämne, behandlat med god närvarokänsla och en komplex personlig touch.

Waad Al-Khateab och medregisserande Edward Watts mixar under skedets gång bildsnitt och källa, berättar sin historia medelst övervakningskameror, mobilfilmer och högupplöst video och rör sig dessutom vigt fram och tillbaka i tiden.
Startpunkten är studenternas revolution 2012, en direkt följd av den rörelse som kom att kallas Den arabiska våren, men i Syrien lyckades man inte störta makten, president Assad, istället gick landet från illa till värre, in i ett inbördeskrig som varat sedan dess.

Många flyr staden men några stannar, försöker leva ett värdigt liv, tror att hjälpen ska komma, men icke. Aleppo bombas tillbaka till stenåldern, blir en brutal arena för regionens förödande maktspel.

Många av scenerna utspelar sig på ett rudimentärt uppbyggt sjukhus där den unge läkaren, som blir Waads man och Samas far, tillsammans med sin fru och andra tappra själar opererar och plåstrar om skjutna och söndersprängda medmänniskor. Unga och gamla, män och kvinnor men ondast gör det så klart när barnen bärs in med armar som köttslamsor, bortsprängda ansikten, stela små lik.
Närvarokänslan är total.

Det är en smärtsam lektion i samtidshistoria, en personlig resa genom världspolitikens yttersta konsekvenser för den vanliga människan, men samtidigt också en fint intim berättelse, bitvis smått poetisk.
I en av många starka scener glider kameran från britsen där en liten pojke just har dött till Waads knä där lilla Sama sitter och jollrar, ovetandes om vilket elände som pågår runt omkring henne. En bärande sekvens. Liv och död i samma filmiska andetag.

Om man som undertecknad tyckte att fiktionen Insyriated (2018) var ett nervig och klaustrofobisk, är detta rena skärselden. Här är vi som sagt på plats. På riktigt. Under belägringen.
Bokstavligen i dödens väntrum.

Men det handlar inte bara om krigets vidrigheter, även om det så klart bildar fundamentet, utan också om idealismens pris, mänsklig överlevnadsinstinkt och på något bakvänt inverterat sätt om hopp. Om humorn och kärleken som existerar jämsides våldet och hatet. Modet.
Jag vet, det låter sentimentalt, i amerikanska fiktionshänder hade det kunnat bli provocerande smörigt men i den här akuta, dokumentära kontexten lyfter det själen.

Waad Al-Khateab dedikerad filmen till Sama, som föddes mitt under kriget, för att hon en gång ska förstå vad det var som skedde, vad hennes föräldrar och alla andra kämpade för. Samtidigt är det ett vittnesmål som påminner oss om vad som skett och fortfarande pågår.

Till min dotter

Visa

Betyg: 4
Regi: Waad Al-Khateab, Edward Watts

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet