Foto: Triart

Filmrecension: X&Y

Publicerad

Anna Odell jobbar hårt och förtjänstfullt med att sätta griller i huvudet på oss, sånt kittlar dödsskönt i psyket för en meta-maniker som Fredrik Sahlin, som dock konstaterar att konstnären den här gången inte lyckas göra det privata allmängiltigt. Om det ens är meningen.

Starten är minnesvärd och leker med tabloida värden som sex och kändisskap.
Anna Odell och Mikael Persbrandt sitter i ett för tillfället uppbyggt förhörsrum, där hon frågar om han kan tänka sig att bli knullad av henne. Tanken är att de ska ha två samlag, ett där han penetrerar henne på vanligt vis, ett med omvända roller där Odell ska sätta på Persbrandt medelst strap on.

Allt för konsten, enas de om, samtidigt som Odell gör klart för oss att vi aldrig kommer att få reda på vad som är sant och inte. Ingen utomstående ska veta vad som sker och inte sker inom projektets ramar.

Lite senare får vi veta att Persbrandts agent har hört av sig och meddelat att han inte får ha sex på riktigt i filmen eftersom det kan få honom att börja droga igen. Metakarusellen har snurrat igång.

Som många betydande konstnärer gräver Anna Odell där hon står, och det med framgång. Folk kan fortfarande bli röda i ansiktet av indignation om man börjar prata om hennes suicidala verk Okänd kvinna, och långfilmsdebuten Återträffen var en underhållande och svidande briljant studie i gruppdynamik och mobbning.

Så även om X&Y på pappret, även efter Odell-standard, tedde sig ovanligt egotrippad lovade hennes portfolio att det ändå skulle bli något man gärna skulle vilja hänga på väggen. 110 minuter senare är jag inte lika säker. Den här gången lyckas hon inte göra det privata allmängiltigt. Om det ens är meningen.

Ramen är en filminspelning som aldrig blir av. Det vi ser är förberedelserna, som utspelar sig i en stor studio där ett antal rum är uppbyggda och dit ytterligare sex skådespelare bjuds in för att spela duons olika personligheter. Vera Vitali gör Odells utmanande Jag medan danske Jens Albinus gör hennes depressiva sida. De andra figuranterna är Trine Dyholm, Shanti Roney, Sofie Gråböl och Thure Lindhardt. Alla ramlar de runt i en undersökning om manligt och kvinnligt, om konst och fiktion, men kanske framförallt om… Anna Odell?

Odell jobbar hårt och förtjänstfullt med att sätta griller i huvudet på oss. Sånt kittlar dödsskönt i psyket. Även om det på förhand är glasklart att inget är glasklart jobbar det mänskliga psyket oavbrutet med att försöka ordna in världen i sant och falskt. Odell gillar att dupera åskådaren men till vilken nytta? Tankestoffet är inte tillräckligt eggande för att legitimera alla piruetter.
Okej, alla individer är komplexa, består av olika Jag, men det är inte direkt ett scoop.

In i det sista hoppas jag på en sista utväxling som ska vidga vyerna. Som i Återträffen, vars sista akt bar hela filmen från bra till genial, men något sådant kommer inte.

Men okej, för en meta-maniker som undertecknad finns det såklart en del härliga stunder, där berättarnivåerna bildar slingrande ormgrop. Knasigast blir det när Odell säger sig vilja ha ett konstbarn med Persbrandt, för ”när jag tar hand om barnet håller jag på med konst”, och sedan – efter det att produktionen tagit fem månaders paus – dyker upp gravid. På riktigt. Och visst har vi sett dem kopulera. Eller har vi det?

En annan favorit är den där Persbrandt och hans tre extra-egon konfronterar Odell och frågar vad det är för film de håller på med egentligen?! Och var faan är manuset?! Ja, manuset ärstyckets Godot, en yttre omständighet som alla väntar på ska komma styra upp situationen, men som såklart aldrig dyker upp.

Dikt, verklighet och verklig dikt är mixat så alla konturer glider ihop, helt enligt den senare tidens vurm för att mixa fakta och fiktion. Ja, nutiden är överhuvudtaget väldigt närvarande här. Medvetet och indirekt.

Framtida historiker kommer att bli till sig i trasorna över denna källa till kunskap om vad som var på den kulturella tapeten anno 2018. Förutom den nuförtiden självklara leken med sanningsbegreppet injiceras X&Y med några doser metoo och Kulturmans-debatt och identitet – dessutom är hela detta Jag-baserade projekt som ett monument över den nuförtiden ensamt regerande individualismen.

X&Y

Visa

Betyg: 3
Regi & manus: Anna Odell
I rollerna: Anna Odell, Mikael Persbrandt, Vera Vitali m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet