Tom och Will på sällsynt utflykt bortom skogen. Foto: Lucky Dogs

Filmrecension: Leave No Trace

Uppdaterad
Publicerad
Ibland har det låga tempot en meditativ kvalitet, ibland är det bara tråkigt, som en hel scen tillägnad att skala apelsiner. Kulturnyheternas filmkritiker Kristoffer Viita har sett Winter's bone-regissören Debra Granik första drama på åtta år.

Den ensamstående pappan och krigsveteranen Will har checkat ut från samhället. I ett USA på dekis är det lätt att förstå lockelsen i att helt enkelt ge upp, men exakt varför Will gör det är något oklart. Han har i alla fall bestämt att hans tonårsdotter Tom inte heller ska korrumperas av den utomstående världen och tillsammans lever de spartanskt i ett tältläger i en skog utanför Portland, Oregon.

Så nära ”ett med naturen” man kan komma. Åtminstone tills de måste promenera in till stan för att handla mat och plocka upp Wills mediciner för PTSD, som snart säljs vidare till en opiatlangare. 

Will och Tom blir snart upptäckta men får chockerande nog hjälp av myndigheterna att hitta både jobb och bostad vid en bondgård. Tom anpassar sig snabbt. Den milda övergången från skog till lantbruk och socialt liv verkar vara precis vad hon behöver. Tyvärr kan inte Wills demoner vila i deras nya hem. Snart är far och dotter på rymmen igen, utan några pengar eller tak över huvudet. Det är som om Will tror att den civiliserade världen är full av kannibaler som i The road och hellre riskerar sin dotters liv än att åka tillbaka till människobyn.

Will borde ha förlorat vårdnaden för länge sedan men Ben Fosters porträttering är ändå sympatisk. Trots att vi inte vet mycket om hans förflutna gör Foster mysteriet trovärdigt, även om manus borde gett honom mer att arbeta med. Det finns ett trauma där någonstans, som gör att han hellre vaknar upp och dricker daggen från löven i en iskall skog, än att vakna i en varm säng.
Thomasin Mckenzie är också imponerande i rollen som Tom. Den korthuggna men meningsladdade dialogen är perfekt för hennes uppspärrade minspel. Hon har en hel värld inom sig som vi bara får se glimtar av.

Regissören Debra Granik slog igenom stort med fyrfaldigt Oscarsnominerade thrillern Winter's bone 2010, som dessutom förvandlade Jennifer Lawrence till en filmstjärna. Ändå tog det åtta år för Graniks nästa film att få premiär. Dels beror det förstås på hennes kön, men även på att producenter i Hollywood inte är intresserade av filmer om fattiga.

Winter's bone delar många teman med Leave no trace, som det problematiska bandet mellan far och dotter och den vita arbetarklass som befolkar båda filmerna. Men Leave no trace är mindre konfliktfylld, mer melankolisk.
Ibland ger tempot filmen en meditativ kvalitet men ibland är det bara tråkigt, som en hel scen tillägnad att skala apelsiner.

För ett par år sedan kom dramakomedin Captain Fantastic där Viggo Mortensen spelade en fyrabarnspappa som tvingade sina barn att växa upp ute i skogen och fira Noam Chomskys födelsedag. Det var en intressant inblick i hur väl det gick att kombinera hippiefilosofi med en prepperlivsstil i dagens Amerika. Leave no trace handlar mer om blodsband och trauman som är för djupa för att översätta till ideologi.

Ibland är det gripande men ibland är det bara tröttsamt.

Leave No Trace

Visa

Betyg: 3
Regi: Debra Granik
Manus: Debra Granik, Anne Rosellini
I rollerna: Thomasin McKenzie, Ben Foster, Dana Millican m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet