Under 90 heta minuter är hela nationen enad. Det är VM-final i fotboll och det mångfaldiga folkhavet festar vid Triumfbågens fot. Det är Marseljäsen, Trikoloren och Mbappé. En sprittande Vi-känsla. Men bakruset får den bräckliga fasaden av enighet att spricka. Utanför sportens utopiska kuvös är de som förut firade tillsammans nu återigen främlingar för varandra.
Den franske regissören Ladj Ly hade så stor framgång med sin kortfilm Les Misérables att han beslutade att göra en långfilmsversion – som i sin tur blivit ännu mer hyllad. En global festivalturné för denna hans debut i det långa formatet toppas av Jurypriset i Cannes, och ingen skulle bli förvånad om den norpar en Oscar i februari.
Men så är det också en säreget laddad film som utgår från en åldrad klassiker för att berätta om den akuta nutiden. Victor Hugos gamla kioskvältare har fått så många adaptioner, inte minst på bioduken, att åtminstone undertecknad kände sig rätt mätt inför pressvisningen – men det här visade sig vara något helt annat.
Jo, det görs en del kopplingar till Hugos verk, inte minst det att filmen utspelar sig i samma förort till Paris, ett område som precis som då är utsatt och fattigt – vilket också kommenteras av några av rollfigurerna: ”Här har inget förändrats!”. Men annars står Ladj Lys film stadigt på helt egna ben.
Till skillnad från många andra välskapta dramer från förorten följer vi här inte i första hand de boende, utan polisen, de som precis som vi i publiken är utifrån kommande.
Polismannen Ruiz kommer från en tjänst ute i landet och placeras i en patrull som sedan länge jobbat i den hårda miljön. Männen är hatad av de flesta i kvarteren för sin brutalitet och sin tendens att tänja på lagen, vilket först chockerar Ruiz. Han är nykomlingen som vill spela enligt reglerna. Han är vår representant på duken, han som ställer våra frågor.
Maktmissbruk och korruption gör att det bubblar av missnöje i förorten, och när en liten kille blir skjuten av misstag av en av poliserna kokar det slutligen över, och helvetet bryter ut.
Tänk John Carpenters Flykten från New York möter franska orten-gör-uppror-dramat Medan vi faller.
Alltså pulserande framåtrörelse med hårdslående social närvaro – som aldrig ens är i närheten att plocka upp något plakat.
Detta kanske för att filmmakaren själv är från stadsdelen. Han berättar om det han sett och vet. Där en utsocknes filmskapare rent berättarmässigt kan gå vilse i sin eget patos, skapar Ladj Ly trovärdig och lokalförankrad dramathriller där det finns idioter och gangsters i alla läger.
Ladj Ly har ju också koll på de rådande hierarkierna, de inofficiella maktstrukturerna, som gör livet svårt för alla inblandade. Borgmästaren är en bastant cool svart man i fotbollströja med titeln Le Maire på ryggen, han hänger med och hunsar sina polare som vore han en gängledare med oinskränkt makt. I ett annat hörn av området finns grillbaren där områdets profetlike moraliske boss huserar, och i en annan ringhörna står de cirkusdrivande och beväpnade romer – och så då poliserna, som har vapnets men inte själens makt.
Les Misérables är med andra ord en film som är här och nu, som glider friktionsfritt in även i den aktuella svenska samtiden med debatten om dubbla samhällen, om våld och gängbildningar i förorten. Nej, Ladj Ly har – som tur är – inte några förnumstiga råd om hur problemet ska lösas men antyder väl ändå att det inte vore så dumt om man kunde möta varandra med respekt.
Sålunda en nervig nagelbitare till samhällskommentar som engagerar såväl patos som reptilhjärnan. Inte illa.