Femton år har gått sedan filmen om den rika och fönade Elle Woods hade premiär. Småhundsägaren med manisk manikyr som gör vad som helst för att få tillbaka sin kille. Han som dumpat henne för att hon ”inte var tillräckligt smart”. Hon till och med flyttar till andra sidan landet och börjar juristprogrammet på Harvard, där han studerar. Väl där inser hon att kunskap är makt och att systerskapet är stort.

Huvudrollen spelades av Reese Witherspoon, då 25 år. För att fira den amerikanska biopremiärens årsdag uppdaterade skådespelaren sin Instagram med en klassisk ”bend and snap”-tutorial – (instruktion om hur man böjer sig ned och plockar upp någonting på ett sexigt sätt för att väcka sitt kärleksintresses uppmärksamhet).

Tidningen Elle plockade i sin tur upp firandet. Ett rosa nostalgiskimmer över julihimlen. Men Elle Woods och Reese Witherspoon efterlämnade mer än goda minnen av amerikansk sorority-humor och den ytliga blondinens rätt att vara smart framför objektifierad.

När Elle Woods skärper sig i skolan, plockas ut som exceptionellt lovande student och får assistera sin lärare (som senare visar sig vara ett as) i ett riktigt rättsfall, skiter hon i killen som lockade henne till Harvard från början. Han är inte tillräckligt smart för henne. Hjalmar Söderberg borde skrivit: ”Man vill bli beundrad, i brist därpå, älskad” istället för det omvända.

Legally Blonde är en komedi inspelad mitt i American pie-eran med ollande killar i tubsockor. Och det är en vändpunkt för kvinnor i den populärkulturella humorn. Filmen påminner i viss mån om ”Funny Girl”, med Barbra Streisand från 1968. Också med ett av huvudrollen buret humorspår, som titeln antyder.

I Funny Girl är Streisands karaktär Fanny fattig men begåvad och bestämmer sig för att bli Broadwaystjärna. När hon blivit det skiter hon i alla förmaningar och väljer killen framför karriären. (Äktenskapet går visserligen i kras sedan – ändå ett val med stark torgscen).

Elle Woods är tvärtom: rik men oreflekterande, och bestämmer sig för att jaga killen men väljer sig själv och karriären framför honom.

Två roliga, yviga kvinnor. Vad skrattade vi åt? 1968: Snygg tjej är fattig – får man. 2001: Snygg tjej är rik – väljer bort man.

Förra året kom komedin Spy. Melissa McCarthy spelar den skrivbordsbundna CIA-agenten Susan Cooper som kastas ut i fältarbete och visar sig vara asbra. Medvetet icke-objektifierad. Är hemligt förälskad i Jude Laws karaktär men behöver honom egentligen aldrig.

Vi skrattar åt: smart tjej utan man. Utveckling sker stegvis.

I år är sommarens stora komedi ”Ghostbusters”. En remake av 80-talsklassikern med bara kvinnor. En av dem, Leslie Jones, är svart. Hennes karaktär Patty Tolan är rolig (förstås) och arbetar i New Yorks tunnelbana. Övriga busters är kvantum- och partikelfysiker. Patty är därmed den enda knegaren i en annars superintellektuell grupp. Alltså lite som Barbra Streisands Fanny, fast utan man. Tillbaka till 60-talet när utvecklingen förflyttas bortom det helvita. Till saken hör också att Leslie Jones trakasserats så effektivt av hotfulla rasister inför biopremiären att (till och med) Twitter bestämde sig för att blockera några av de värsta trollen. 

Den breda komedin med kvinnor är i rörelse. Men den är inte motståndslös eller okomplicerad.

Att prata om Elle Woods och ”bend and snap”-tricket som helt problemfri förebild 2016 kan kännas avlägset. Men hade hon inte slängt med sina fönade lockar 2001, är det oklart om andra hårtyper hade fått bioduksutrymme femton år senare.