Foto: SF

”Mandarinodlaren”

Publicerad

En magnifik film! När Sofia Olsson ser det georgisk-estniska dramat inser hon att hon har saknat ömsinta skildringar av gubbkollektiv.

Krig är frontlinjer, stora slag och fiender som hatar varandra. Krig är också meningslöshet, förvirring och dagar som går. Den georgisk-estniska oscarsnominerade filmen “Mandarinodlaren” skildrar elegant och utan större åthävor det senare.

Filmen utspelar sig i en bergsby under kriget i Abchazien, och de flesta svenskar behöver nog redan här en kort påminnelse:

Kriget i Abchazien började efter att den lilla regionen på Svarta havets östra kant utropade självständighet från Georgien 1992. Georgien hade i sin tur bildats bara ett år tidigare efter Sovjetunionens fall, och abchazerna vid kusten kände sig hotade av georgiernas växande nationalism. De abchaziska trupperna fick stöd från Ryssland, parterna enades om vapenvila 1993 men Abchaziens status är fortfarande omstritt.

Ivo och Margus är de enda kvar i sin by, de tillhör en liten estnisk minoritet i regionen. Alla andra bybor har flytt till Estland, men de två männen vägrar lämna sina hem och sin jätteskörd av mandariner.

En dag smäller det utanför Margus hus, en handfull georgiska soldater har drabbat samman med två tjetjenska legosoldater (utsända av Ryssland för att bistå de abchaziska rebellerna). Det är ett pyttelitet slag i krigets periferi där en soldat från vardera sida överlever. Ivo och Margus släpar in de två männen, tar hand om deras sår och bäddar ner dem i varsitt sovrum.

Att tvinga fiender mötas är en ganska enkel och välanvänd premiss för en berättelse. Den georgiske regissören Zaza Urushadze gör inte heller några särskilt originella avsteg från själva berättarstrukturen, men eftersom både regi, skådespeleri och foto är så utsökt, personligt och ömsint blir filmen ändå helt magnifik.

Ivo handskas med sina inneboende som en buttert kärleksfull pappa skulle göra med två tjuriga tonårssöner. Frontlinjen hamnar plötsligt mitt i hans köksbord, det är på samma gång väldigt roligt och hjärteknipande sorgligt.

Lägg därtill ett ljud som inte lämnar något åt slumpen: Dämpade stöveltjopp i lera, tekoppar som klirrar försiktigt, en brödbit som äts under snabb andhämtning: ljud som skapar en känsla av vardagligt lugn som givetvis är bedrägligt eftersom det pågår ett krig. Och när kriget plötsligt dundrar, hoppar jag till lika mycket som Ivo, Margus och de sårade soldaterna Niko och Ahmed.

Att filmindustrin ofta bidrar till könsstereotyper går inte att påtala för ofta. Själv brukar jag hämta andan från mansdominansen genom att titta på film och tv där kvinnor dominerar numerärt, eftersom rollerna då räcker till fler än de klassiska horan och madonnan.
I “Mandarinodlaren“ förekommer inte en enda kvinna, men jag tror heller aldrig att jag sett så fullödiga mansporträtt. Jag visste det inte, men jag har saknat skildringar av gubbkollektiv. Män som inte bara skjuter eller förvärvsarbetar utan också lagar mat, serverar te, baddar sår och stoppar om.

Det är på sätt och vis sorgligt att män som hushållsarbetar en smula framstår som radikala, men själva sysslorna förstärker faktiskt det pacifistiska budskapet i “Mandarinodlaren”. Ty att sköta markservicen är ödmjukande, och om man måste stoppa om en sårad och diska en blommig tekopp så framstår dödandet och hatet som än mer meningslöst.

”Mandarinodlaren”

Visa

Betyg: 5
Regi: Zaza Urushadze
I rollerna: Lembit Ulfsak, Elmo Nuganen, Raivo Trass m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet