Genuscertifieringen sätter kulturministerns största misstag i fokus

Publicerad

ANALYS · En obligatorisk genuscertifiering för att få statligt filmstöd har satt Svenska Filminsitutet i gungning- nu rasar debatten om statlig styrning och strypsnaror kring den konstnärliga friheten. Kulturnyheternas Per Andersson försöker skymta vad som blir kvar av det omstridda förslaget när stridsdammet lägger sig.

Per Andersson

Kritiker

Högst på kom-ihåg-listan för alla ämbetspersoner som åtnjuter kulturministerns gunst, och vill behålla den, borde stå med dubbla understrykningar: 

Säg aldrig någonting som kan föra tankarna till den peststämplade skriften ”Kulturen – det fjärde välfärdsområdet” från 2015! 

Att släppa fram det nippriga programmet från projektgruppen som skulle utarbeta Miljöpartiets kulturpolitik är Alice Bah Kuhnkes enskilt största missgrepp under sin tid som kulturminister. Och om det var omöjligt att stoppa det så var hennes misstag att inte tydligt ta avstånd från de härsklystna fantasierna den på ganska oklara grunder rekryterade gruppen av kulturpersonligheter drömt fram. 

Fastän rapporten hamnade i papperskorgen svävar den än idag omkring i kulturdepartementets korridorer och ställer till politisk skada för kulturministern. 

Allt detta tänkte inte Filminstitutets chef Anna Serner på när hon i november under #metoo-hösten presenterade en åtgärd för att motverka sexuella övergrepp och trakasserier, ett slags kunskapskrav för att kunna få filmstöd: 

– Vi kommer att kräva att de som får produktionsstöd av oss också ska genomgå en endagsutbildning i bland annat jämställdhet och arbetsmiljöfrågor, sa Serner till Kulturnyheterna.

Det lät nåt. 

Erfarna, etablerade filmproducenter skulle tvingas till skolbänken för en endagsutbildning (!) hos Filminstitutets ideologer. Annars blir det inga pengar. 

Det lät förnedrande som ett Fas 3 på VD-nivå. Det lät löjligt, som nåt man sitter av och hånskrattar åt. Det lät arrogant, uppblåst och självbelåtet på Filminstitutets och Anna Serners räkning. Och, ja, det lät faktiskt en del som de straffande tongångarna i ”Kulturen – det fjärde välfärdsområdet”. 

Helt naturligt får idén kritik nu när införandet närmar sig. 

Ordföranden för Film- och TV-producenterna Eva Hamilton uppmanar i ett brev Filminstitutets styrelse att vara uppmärksamma på gränsen mellan ekonomiska och arbetsrättsliga krav på producenter (okontroversiellt) och krav på att ”upphovspersoner ska genomgå mer värdebaserade utbildningar” (eventuellt förkastligt – OM det nu överhuvudtaget är på tapeten, Serner var ju rätt oklar i november). 

Filmjournalisten Hynek Pallas fångar upp brevet och rensar ut nyanserna. Han talar om ”uppfostran” som villkor för kulturstöd och ser en ”långtgående politisk styrning av upphovspersoner på kulturområdet” i en artikel komplett med hänvisning till ”Kulturen – det fjärde välfärdsområdet”. 

Därefter trumpetar Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson ut sin analys att ”strypsnaran dras åt kring den konstnärliga friheten”, under rubriken ”Normkritiken tar över kulturen – och ingen vågar protestera”. 

Därmed är frågan inrangerad i normkritik-kritiken som allt tydligare mejslas ut som en frontlinje i den bredare politiska debatten valåret 2018. 

Men vad var det nu för fråga egentligen? 

Under tiden har Filminstitutet pratat med branschen, tagit emot en rimlig dos kritik och skepsis, och justerat sitt förslag. Nu kräver man bara att producenter ska vara insatta i diskriminerings- och arbetsmiljölagstiftning, och kunna arbeta mot sexuella och andra trakasserier (vilket de som arbetsgivare är skyldiga redan innan). Den obligatoriska endagskursen är borta, istället erbjuder Filminstitutet kostnadsfri utbildning ”vid behov”. 

Så vad finns kvar när stridsdammet lägger sig? Visst är det politiska krav som villkorar kulturstödet. Arbetsrättsliga krav. Sådana krav som följer med de flesta – man vågar nästan anta samtliga – former av offentliga stöd och anslag. 

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa skeenden”.