Sydkoreanske Park Chan-Wook förstår det gamla ordspråket ”hämnd är en rätt som bäst serveras kall” bättre än de flesta regissörer. Men den har kanske aldrig varit riktigt så ljuv som i ”The Handmaiden”. En efterlängtad comeback efter några filmer av ojämn kvalitet som följde den definierande hämndtrilogin ”Hämnarens resa” (2002), ”Oldboy” (2003) och ”Lady Vengeance” (2005). De två sistnämnda är för övrigt också fulländade 5/5.
Park har gjort en adaption av Sarah Waters roman ”Fingersmith” från 2002, men har nu flyttat sig från viktorianska England till 1930-talets Japan-ockuperade Korea, där han lägger ut ett invecklat kammarspel i tre akter mot bakgrund av en magiskt vacker scenografi.
Den japanska arvtagerskan Lady Hideko lever ett skyddat liv i en sluten värld hos patriarken farbror Kouzukis. Farbrodern har omfamnat kolonialismen så till den grad att han vill bli japansk, och har låtit designa sitt magnifika hem enligt japansk och engelsk stil med ett bibliotek nästan helt tillägnat porr. ”Smärta är en klädnad” står skrivet på väggen till hans sjuka lilla kungarike där Hideko sen barnsben uppfostrats att diktera hans snusklitteratur inför manlig publik. Men det är i källaren som det riktigt groteska händer.
Hideko har levt isolerat och inte lämnat farbroderns enorma gods sedan hon kom till Korea från Japan som femåring. Därför är hon ett perfekt mål för den unga tjuven Sookee. Som vid samma ålder redan lärt sig skilja mellan falska och äkta mynt.
Sookee dyker upp maskerad som Hidekos nya tjänarinna, men är i själva verket partner till en bedragare som utger sig för att vara den japanske Greven Fujiko. Sookee och Fujiko planerar tillsammans att manipulera Hideko till att gifta sig med ”Greven” och sedan råna henne på farbroderns saftiga arv. Det mesta går som planerat fram tills att Hideko och Sookee blir attraherade av varandra.
Mer går inte att avslöja utan att förstöra filmupplevelsen, men ingenting är som det verkar, och sedan är ingenting ännu mindre som det verkar.
Park Chan-Wook är helt enkelt en trollkarl när det gäller att leka med publikens förväntningar. Och när det kommer till manipulation och bedrägeri bemästrar hans karaktärer lögnen med svart bälte. Makten finns aldrig i händerna på den vi tror och säkra platser visar sig vara fällor. Detaljrikedomen i alla små kalkylerande drag är nästan överväldigande.
”The Handmaiden” är också explicit lesbisk, något som är ovanligt särskilt i sydkoreansk film, och skildras passionerat till skillnad från männens sexualitet som bygger på ägande och våldsam sadism.
Men även om sexscenerna är rejält in-your-face är det snarare det utdragna förspelets subtila signaler som Park Chan-Wook lyckats bäst med. Som när Hideko ligger i badet och nästan omärkligt snuddar Sookees armbåge med sina fingerspetsar. Spänningen förstärks av den konstanta ambivalensen i att ingen går att lita på.
Allt hade blivit pannkaka utan så grymma skådespelare. Enda undantaget är kanske den perversa farbrodern, som oftast är perfekt obehaglig, men ibland tar i så att han spricker.
”The Handmaiden” är dessutom rolig. Park är en av få regissörer som klarar balansen mellan svart humor och tragedi eftersom han förstår hur nära de två är besläktade. Även om han är ekonomisk med skratten, gör de bisarrt komiska inslagen att nästan två och en halv timme känns ännu mer koncentrerade.
Det här är en film som i princip kräver att ses på biograf. Dels för sin visuella skönhet, men också för att minsta smartphone-distraktion riskerar att förminska upplevelsen.