Lars Mikkelsen i mitten som föreståndaren Frederik Heck i ”Vår tid ska komma”. Foto: Studio S

Recension: ”Vår tid ska komma”

Uppdaterad
Publicerad

Den danska verklighetsbaserade succéfilmen ”Vår tid ska komma” är berättelsen om två bröder som hamnar på ett fosterhem där pennalismen har ett järngrepp om barnen. Men lidandet har ”klämts in i en Hollywood-mall” skriver Fredrik Sahlin.

Det är sent 60-tal i Danmark. I huvudstaden blommar flower power och danskt gemyt, men på barnhemmet Godhavn på vischan råder reaktionärt mörker.

Hit kommer de oregerliga ungar och ungdomar som inte den vanliga skolan lyckas kuva. Föreståndaren Frederik Heck (Lars Mikkelsen i en satanisk insats) och hans onde hantlangare Toft fnyser åt omvärldens uppmjukade moral och håller sina adepter i ett pennalistiskt järngrepp.

Det är när syskonparet Erik och Elmer anländer som hemmets fasad börjar spricka, men priset blir högt, för båda pojkarna.

Den här verklighetsbaserade tragedin gick som tåget hemma i Danmark och gjorde dessutom rent hus på landets nationella filmgala (där man istället för våra guldbaggar delar ut en massa ”Robert”). Filmen är dessutom såld till 50 länder.

Kort sagt en braksuccé.

En av anledningarna till det är sannolikt manusförfattaren Søren Sveistrup – en av Danmarks mest anlitade intrigmakare som också låg bakom TV-raketen ”Brottet”.  Han vet onekligen hur man masserar publikens mest ömmande triggerpunkter, verkar ha direktaccess till vår amygdala, inte helt olikt hans svenske klon ”Bron”- och ”Marcella”-skaparen Hans Rosenfeldt skulle man kunna tillägga.

Med andra ord reagerar vi som vi bör. När reptilhjärnan regerar är det svårt att hålla emot. Alla de verbala, fysiska och pedofila övergrepp som pojkarna utsätts för bygger upp en rättfärdigad vrede som ropar på hämnd och gammaltestamentlig rättvisa.

Men gör det automatiskt ”Vår tid ska komma” till en bra film? Frågan är retorisk, och behöver inget svar, men ni får det ändå: Nej.

Måttet på ett verks kvalitet mäts inte halten utsöndrad adrenalin hos publiken, utan i förmågan att skapa komplext drama utifrån nämnda signalsubtans.

Dit når inte Sveinstrup och regissören Jesper W. Nielsen som snarare nöjt sig med att sampla andra nordiska bidrag i den här subgenren, som finska ”De mörka fjärilarnas hem” och norska ”Flykten från Bastöy” – som båda slår dansken på fingrarna.

Och naturligtvis får vi vår hämnd, och eftertexterna lovar att de skyldiga straffas. Men va’ fasiken! Nu spoilade han ju slutet!

Jo, men allvarligt talat, det visste ni ändå. Precis som i princip alla andra pennalistfilmer avslutas huvudpersonernas umbärande i någon slags dur. Men detta enkom för publikens skull, inte för de utsattas. Alla de övergrepp som de fått utstå tappar lite av sin tyngd för att vi ska kunna lämna biografen med i alla fall en gnutta hopp. Elmer lär fortfarande lida varje dag av sitt liv. Om han inte har ändat det själv.

Men det är såklart en svår balansgång. Uppsåtet är gott. Och problemet är ju tyvärr universellt och tidlöst. Det var ju bara häromdagen vi kunde läsa om ytterligare en av alla dessa katolska pedofilhärvor, där ett gäng präster under decennier våldfört sig på sina adepter, som dessutom var döva och inte kunde prata, vilket gjorde dem extra passande som offer för dessa kyrkans män.

Så… även om filmmakarna har klämt in pojkarnas lidande i en Hollywood-mall, är ”Vår tid ska komma” som sagt gutturalt engagerande, och har sin onekliga poäng som ett slags upprättelse för alla de som levt en stor del av sina unga liv i händerna på ett rent kriminellt barnavårdssystem.

Betyg: 3

Regi: Jesper W. Nielsen

Manus: Søren Sveistrup

I rollerna: Lars Mikkelsen, Sofie Gråbøl, David Dencik m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer