Joseph Gordon-Levitt som datasnille Foto: SF

”Snowden”

Uppdaterad
Publicerad

Pedagogiskt och på ytan odramatiskt men ändå ett akut samtida porträtt av en patosfylld visselblåsare.

Oliver Stones fiktiva porträtt av visselblåsaren Edward Snowden må ha sina begränsningar rent dramaturgiskt, det är svårt att skapa nervig spänning med en hjälte som har tangentbordet som vapen, men när det gäller tankegodset och den politiska implikationen känns ”Snowden” ändå akut samtida.

”Snowden” målar upp en mörk bild av ett USA, och i förlängningen världen, där den militära industrin regerar, där kriget mot terrorn bara är maktens ursäkt för att kunna skapa ekonomisk och social kontroll över befolkningen.

Medan Laura Poitras Snowden-dokumentär ”Citizenfour” (2014) koncentrerar sig på fallet och dess efterverkningar ger ”Snowden” en vidare, och såklart mer emotionell, bild av huvudpersonen och hans liv, och vad som ledde fram till att han tog det livsavgörande beslutet att avslöja den amerikanska statens integritetsbrott mot den egna befolkningen.

Här blir fiktionsmakarna lite väl pedagogiska, Snowden framstår först som påfallande naiv inför sin arbetsgivares metoder. Visst, det är ett sätt för filmmakarna att få med gemene blåögd amerikan på resan, men det är likväl smått irriterande. Speciellt när man möter en mycket mer insiktsfull Snowden i dokumentären.

Oliver Stone gillar att göra film om kända maktmän (JFK, Nixon, Bush, Castro m fl). Han är resande i det politiska hjälteporträttet. Så även här. Vi tillåts aldrig tveka om vem som förtjänar våra sympatier – vilket hade varit ett problem i en helt fiktiv historia men här känns mer överkomligt. Man får helt enkelt tugga i sig att detta är firma Stone & Snowdens historia.

Vill man bara ha hårda fakta är alltså ”Citizenfour” att föredra, men tillsammans utgör de båda versionerna av Snowdens gärning ändå en kraftfull dissidentduo.

Mest alarmerande är nog påminnelsen om att vi lever i ett alzheimersamhälle, med skrämmande korttidsminne. Snowdens avslöjande om USAs världsomspännande övervakning av individer och andra stater borde ha fått långtgående konsekvenser – såväl politiskt som på en personlig nivå.

Vad hände? Inte ett smack.
Inte i stort i alla fall.

Visst var vi många som förfasades, några orkade kanske trycka iväg några upprörda tweets, viftade kort med knuten näve, sen sänkte vi alla ner blicken mot skärmen igen, shoppinggooglade info om när nästa iPhone skulle släppas.

Snowden ville egentligen inte bryta sin tystnadsplikt, han väntade på att systemet skulle korrigera sig självt, att oegentligheterna skulle uppdagas och rötäggen skulle rensas ut. Ja, ungefär så som brukar ske i alla dessa legioner av systembevarande filmer som pumpats ut från Hollywood de senaste 120 åren.
När till och med en analytisk hjärna som Snowdens tror på den amsagan, förstår man hur starkt formande dessa filmer är.

Om ”Snowden” hade saknat verklighetsgrund skulle slutet visa hur högt uppsatta bad guys tvingas löpa gatlopp, hur hjälten hyllas av presidenten för sin rättrådighet och hur folket bär honom på sina axlar.
Stone kan naturligtvis inte ta sig sådana friheter.
Istället för upphöjdhet riskerar Snowden dödstraff i hemlandet, och sitter nu därför i ofrivillig exil i ett Ryssland där Putin håller på att återskapa det gamla sovjetiska Storebror-samhället.
Vilket ger uttrycket ”ur askan i elden” ny tragisk bärighet.

”Snowden”

Visa

Betyg: 3
Regi: Oliver Stone
I rollerna: Joseph Gordon-Levitt, Rhys Ifans, Melissa Leo m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet