Stilfulla tablåer. Foto: Triart

”Sophelikoptern”

Publicerad

Jim Jarmuschs ande vilar över en roadmovie med magnifikt bild- och musikarbete som lyfter och smeker fram en bräcklig men charmig historia.

Den första scenen är smått magnifik i sin suggestiva kraft och gåtfullhet: Etableringsbild över en helikopterplatta mitt i skogen, ett tilltagande dån uppifrån, träd och buskar som vajar i tryckblåsten från rotorblad. Med jämna mellanrum springer en skräckslagen älg över plattan. Och så plötsligt, en container som brakar ner.

Med sina ödesmättade musikala kaskader är det här en ouvertyr av maffigaste art. Här finns mer dramatik och känsla än i resten av filmen.

Men så är det annars en extremt tillbakalutad road movie, där de flesta inblandade ser ut att ha legat i hårdträning i konsten att hålla alla ansiktsmuskler i schack.
Vi följer tre 20-nånting romer som ska forsla ett gammalt väggur från Stockholm till mormor som bor 100 mil norrut.  Sålunda en klassisk premiss för en vägfilm: Ett försumbart ärende för att få ut oss på vägen, för det är ju den som är målet, inte målet i sig (även om mormor kanske inte skulle hålla med om det).

Det är rakt igenom småskojigt, utan att jag ens drar på munnen. Ni vet, den där sortens lakonisk sengångarhumor som hade sin högtid under sena 80-talet i Jim Jarmusch och bröderna Kaurismäkis hipsters-hippa verk, med outsiders som driver runt, inte verkar reagera på några som helst stimuli, tar allt med jämnmod.

Där mellanrummet mellan varje replik är lite längre än väntat, bara någon halvsekund extra, som för att ge utrymme åt en tanke. Eller bara för att det låter knasigt. Allt detta i kontrastrikt svartvit foto.

Det här är en ansträngd form av bildberättande som jag hade lite svårt för redan när nämnda ikoner härjade som mest. Visst finns det höjdpunkter i framförallt Jarmuschs tidiga alster men på det stora hela är det ett poserande som kan vara lite störande i det att det med sina filmiska tankepauser insinuerar ett djupare innehåll – som i de flesta fall inte finns. Alltså snarare ”I väntan på vadå?”, än ”Godot”.

Men långfilmsdebuterande Jonas Selberg Augustsén har faktiskt en tanke bortom bilderna; nämligen att skildra, eller åtminstone kommentera, utanförskap.

Bara det att filmen till absolut största del utspelas på romani är ju i princip ett öronöppnande statement. Det här är en svensk skapelse men likväl förstår jag inte ett skvatt av vad som sägs, vilket alltså sätter oss i publiken i ett tillfälligt främlingskap.
Men framförallt gäller det de tre huvudrollerna, som hela tiden blir tilltalade på engelska av de svenskar de möter.

– Vi pratar svenska, säger de tålmodigt, men med tilltagande trötthet i rösten. Vana som de är att dagligen, på grund av sitt utseende, få sin nationella identitet ifrågasatt.

Temat om vardagsrasism och intolerans är diskret invävt i berättelsen; det är en tunn röd tråd som bara skymtar fram, som inte tillåts ta över den valiumdrypande stämningen. Bra. Och såklart än mer effektivt.

Sen kan man ju inte annat än att begapa fotografen Anders Bohmans stilistiska, smärtsamt snygga tablåer med knivskarpa och extremdjupa bildkompositioner, och likaså tonsättaren Jan Sandströms suggestiva musik, som stöder, lyfter och smeker fram en tunn men ändå charmig historia.

Ett egenartat och imponerande förstlingsverk är det utan tvekan.

”Sophelikoptern”

Visa

Betyg: 3
Regi: Jonas Selberg Augustsén
I rollerna: Christopher Burjanski, Daniel Szoppe, Jessica Szoppe m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet