Så här i efterhand önskar jag att jag suttit tillsammans med Sigmund Freud och sett ”Third Person”. Han skulle hålla min svettiga hand i sin och med behärskad upphetsning lotsa mig igenom drömmar, bortträngningar och oidipala komplex. Allt hade känts så självklart där i biomörkret, som att läsa en karta.
Jag fick klara mig själv förstås och frenetiskt försöka få tre, nej fyra? berättelser att gå ihop. För att i slutet inse att det bara var en. Eller? Möjligtvis två? Nå, det här låter ju mycket märkligt. ”Third Person” utspelar sig på flera plan och platser, den berör tre förlorade barn och tre i sorg förlorade föräldrapar. Tror jag.
Det jag är säker på är att Liam Neeson spelar en Pulitzerprisad författare som brottas med både skrivkramp och en obearbetad sorg. Han sitter i en hotellsvit i Paris, dricker dyrt vin och skriver i sin dagbok i tredje person.
Här finns också Adrien Brodys rollfigur som vantrivs på affärsresa i Rom. Han lyssnar om och om igen på ett gammalt röstmeddelande från sin dotter i telefonen, och förälskar sig i en kvinna som även hon saknar ett barn. Så har vi Mila Kunis som desperat ung mor i New York, hon har förlorat både karriär och umgängesrätt med sin son och försörjer sig knappt som hotellstäderska.
Liksom Paul Haggis förra film, den Oscarsbelönade “Crash”, vävs historier och människoöden samman. Men inte på det viset att slumpen får vitt skilda liv att snudda vid varandra, nej, de korsas på ett omöjligt och magiskt sätt. Ett telefonnummer nedkrafsat på en lapp i New York, kan liksom parallellexistera i Paris.
De här små brotten mot fysikens lagar gör att man befinner sig på helspänn och inte kan låta bli att ideligen tolka. För mig ställer sig denna gåta i vägen för att jag ska svepas med i den känslostorm som både regissören Paul Haggis och alla skådespelare (särskild eloge till Mila Kunis och Liam Neeson) bjuder in till.
Även om berättartekniken är både klurig och elegant.
Visst kniper det ordentligt i föräldrahjärtat att filmen frossar i det-värsta-tänkbara: Att barn dör, och att det kanske är ditt fel. Haggis är en mästare på komplicerade känslor, avgrundsdjup skuld begravd under många lager rollspel. Möjligtvis pressar han in något för mycket, även om Sigmund Freud säkert hade uppskattat teman som sexualiserade far-dotter-relationer och oberäkneliga mödrar.
Storstadssceneriet påminner lite om Woody Allens pensionärshobby att göra film om charmiga huvudstäder. Bilden av Europa är exakt lika världsfrånvänd som i Allens senaste filmer – sett ur rika amerikaners perspektiv som bor på lyxhotell veckor i sträck utan att blinka.
Därför är också historien som utspelar sig i New York allra bäst, mest nyanserad och tvivelsutan mest gripande. Där känns desperationen allra mest obarmhärtig, och när Mila Kunis äntligen får hålla om sitt barn en kort stund, spelar det ingen roll om hon finns på riktigt eller bara är en fantasifigur i en skulddriven författares stiliga romanbygge.