Queer är en kort roman av William Burroughs som skrevs i Mexiko city när han väntade på rättegången efter att av misstag ha skjutit sin fru i huvudet och dödat henne på fläcken. Han ville leka William Tell på fyllan men missade glaset på sin frus huvud.

Luca Guadagninos febriga filmatisering av Queer doftar inte så lite av Cronenberg, och det är mycket som hänger ihop på ett intrikat sätt: den medelålders William Lee i Queer är namne med den trippande skadedjursbekämparen från Burroughs Den nakna lunchen. En återkommande tusenfoting påminner om insektsdrömmarna, om än i naturlig storlek till skillnad från i Cronenbergs klassiska filmatisering av Naked Lunch. Högst troligt är rollfiguren Lee densamme, framförallt en lätt förklädd version av författaren själv.

Daniel Craig spelar William Lee som är i Mexiko City och plågat vårdar sitt missbruk. Mer eller mindre hög eller berusad söker han efter vackra unga män på barer där män i olika åldrar möts. Han blir besatt av den unge Eugene som han inleder en märklig och ständigt maktskiftande relation med.

Aldrig har väl Daniel Craig sett så bedrövlig ut med svetten rinnande över ett bakfylleknöggligt ansikte. Det här är Guadagninos forté: mustig kroppslighet. Svett, sperma, en smaskig ljudbild och en blick som lyckas sexualisera även ett knä eller en stortå.

Det som jag tycker är Guadagninos stora svaghet är hans oförmåga att berätta med stringens. Han brer i vanlig ordning ut sig rejält för mycket, Queer är också spretig till tusen med sina olika kapitel där Lee och Eugene reser till Amazonas i jakt på växten yage (ayahuasca) som sägs ge telepatiska egenskaper.

Psykedeliska drogresor är sällan intressanta att titta på för utomstående, men här får jag faktiskt ge filmarna en eloge för att ha lyckats göra ahyahuascatrippen estetiskt intressant. Eugene och William uppgår i varandra, de rör sig under en gemensam hud som vore det en tunn filt.

Det är långt ifrån tillräckligt för att rädda Queer, som dock kan vara intressant för riktiga Burroughs-nördar. Men berättelsens smärtpunkter: den desperata viljan till kommunikation och närhet, relationers oundvikliga maktasymmetri, kommer aldrig riktigt fram.

Trots skådespelare som ger allt, mustiga sexscener och snygga trippar.