På pappret ser det bra ut: en handfull yrkesmördare och psykopater hamnar på ett och samma höghastighetståg från Tokyo till Kyoto. Det är ingen slump, ska det visa sig. Deras respektive uppdrag gör dem till varandras måltavla. Kommer någon att överleva färden och i så fall – vad väntar dem i Kyoto?
Filmen baseras på en populär japansk deckare av Kōtarō Isaka från 2010 som i händerna på regissören David Leitch (Deadpool 2, Atomic Blonde) blir västifierad dum-action som vill göra ultravåld coolt igen. I ”Bullet Train” finns därför alla tjugo år gamla Quentin Tarantino- och Guy Ritchie-markörer, bara att bocka av: cockneyengelska – bock, grovt underhållningsvåld av seriebokskaraktär – bock, slagskämpar med löjliga alias som ”Tangerine” gör entré och/eller slåss i slowmotion till ironisk musik som Bee Gees och Engelbert Humperdinck – bock.
För att verkligen maxa referenserna (eller härmandet?) så låter man också den dumsmarta yrkesmördaren ”Lemon” (Brian Tyree Henry) djupanalysera någonting banalt, i detta fall den tecknade barnserien Thomas och vännerna. Precis som när Tarantino i sina filmer analyserar Top Gun och Quarter Pounders. Man kastar in en giftorm ombord på tåget också, för varför inte köra en blinkning till kalkonfilmen Snakes on a plane från 2006 när man ändå är i gång. Skämt om högteknologiska japanska toaletter och yrkesmördare i terapi säkrar att humorn i filmen är av det daterade slaget.
”Bullet Train” försöker med alla knep att vara cool. Den är inte cool. Det är däremot Brad Pitt. Beviset på att han är en av vår tids absolut största och bästa filmstjärnor är att han är med i en film av den här usla kalibern och ändå lyckas vara cool. Det är ingen konst att vara det i en påkostad storfilm med fantastisk scenografi, tajt manus och en superregissör som David Fincher eller Steven Soderbergh.
Men att vara cool i en tröttsam och ointressant actionfilm där både kaskadspyor med blod och prat om tarmfunktion förekommer mer än en gång kräver någonting alldeles extra. Varför Pitt tackat ja till att medverka vet bara han själv. Visst, en actionfilm måste inte vara mer än pulshöjningar, karaktärer i lustiga hattar och huvuden som sprängs. Men då behöver den åtminstone ha lite hjärta eller hjärna. Två saker som här verkar glömts kvar på perrongen.