Det är 1968, studenter demonstrerar mot Vietnamkriget och det är fem år innan amerikanska Högsta domstolen, i och med det berömda rättsfallet Roe mot Wade, etablerade fri abort som en konstitutionellt skyddad rätt. Något som revs upp så sent som i år.
I villaförorten hos den prydliga hemmafrun Joy är 68-rörelsen långt borta. Hon är gravid med sitt andra barn, men efter ett antal svimningar konstaterar en läkare att hon har ett hjärtfel som i kombination med graviditeten hotar hennes liv. Sjukhusets etiska råd avslår hennes ansökan om abort raskt och nedlåtande i en brutal scen där Joy behandlas som luft, och som sätter riktningen för både filmen och Joy.
Hon får ta saken i egna händer och ringer ”Jane” efter att ha sett ett anslag på gatan. ”Gravid och orolig? Ring Jane”. Jane är en illegal och hemlig grupp kvinnor som arrangerar säkra aborter (dokumentärt porträtterad i ”The Janes” från tidigare i år). 600 dollar kostar det, sedelbuntar som den tvålfagre läkaren stoppar direkt i rockfickan.
WHO uppskattar att tiotusentals kvinnor dör varje år till följd av illegala aborter, så ämnet är på liv och död, särskilt när USA just kraftigt inskränkt aborträtten. Men Phyllis Nagy gör inte en glödande kampfilm utan lägger sin största omsorg på komplexa karaktärer och svåra moraliska dilemman. ”Call Jane” är bäst i sina ambitiösa porträtt och i den mjuka individens krock med samhällets alla järnstaket.
Elizabeth Banks i huvudrollen pendlar filmen igenom mellan att vara en blankpolerad konservativ hemmafru och en frihetstörstande feminist. Hon är lysande. Nästan lika fascinerande är porträttet av hennes republikanske man, lätt naiv, kärleksfull och med aldrig ifrågasatta uppfattningar av rätt och fel.
Det största affischnamnet är förstås Sigourney Weaver som Jane-kollektivets grundare Vivianne. Hon brinner för sin sak men är ändå förbluffande pragmatisk. När det kommer till kvinnors rätt att välja är hon glasklar, men vilka kvinnor som ens har råd att välja är svårare för henne att hantera. Ordväxlingarna med Gwen (Wunmi Mosaku) om det ständiga sveket mot svarta kvinnor skapar så dålig stämning att den går att ta på.
När Virginia säger ”Sorry about the 60:ies, kid” till Joys dotter ramar det in progressionens långsamhet och gör en långt mer ärlig historieskrivning än den vanliga plakatnostalgin kring ”68”.
”Call Jane” är en stillsam kampfilm som med stort patos lyfter fram och hyllar abortaktivisterna. Men i jakt på de nyanserade porträtten går agitationen, ilskan och glöden förlorade och slutet blir en ganska stressad sammanfattning om vad som hände sen, med en aborträtt som stod oinskränkt i 49 år. (Tills i år då, då Högsta domstolen backade bandet igen.)
Jag gissar att om manuset hade skrivits efter den nya abortlagstiftningen hade den fått ett helt annat slut och tvingat biobesökaren att knyta näven. Åtminstone i fickan.