Spanska romer är inte direkt överrepresenterade i filmvärlden. I Spanien kallas de fortfarande för det nedsättande gitanos, även i officiella sammanhang, vilket vittnar om deras status. 

Regissören Arantxa Echevarrías tillhör inte själv den romska kulturen och har i intervjuer berättat att det tog henne lång tid att vinna gruppens förtroende. Men till slut lyckades hon, och Carmen & Lola är inspelad i segregerade romska områden i Madrid, med romska amatörer och icke-skådespelare i rollerna. Det låter som ett spännande och initierat projekt. Hur kan då slutresultatet bli så inskränkt? 

Carmen är bortlovad till en man hon knappt känner. Såld av sin pappa med det stora argumentet att hon aldrig lämnat huset obevakad och inte äger en mobil, djävulens redskap. 

Lolas föräldrar är djupt besvikna över att hon vill gå i skolan och att hon trots sin höga ålder – sexton – inte är förlovad ännu. Föräldragenerationen är våldsamma analfabeter, hysteriskt troende och homofober. Ja, det är ingen sympatisk bild av det romska samhället som tecknas direkt. Mitt i detta blir Carmen och Lola kära men homosexualitet är givetvis en synd och kvinnor som inte lyder och passar upp på sina män blir föremål för både skam och straff. 

Det är inte svårt att se varför filmen rört upp starka känslor hos romska grupper i Spanien. När de för en gångs skull porträtteras ingående och på plats blir det precis enligt fördomarna. Inga förutom huvudrollsinnehavarna framstår som annat än schabloner. Var detta regissörens tanke? 

Filmen leder tankarna till den lågintensiva debatt som pågått de senaste åren om representation på film. Vem får berätta vad? Den blommade upp ordentligt när skådespelerskan Kristen Stewart tackade ja till att spela transsexuell i filmen K-11. Hon möttes av kritik från transpersoner som menade att rollen borde spelas av en transperson. Det finns många liknande exempel. Scarlett Johansson har spelat kritiserade roller som asiatisk (Ghost in the shell) och transperson (Rub & Tug). Men ska homosexuella karaktärer enbart spelas av homosexuella skådespelare och kan vita regissörer berätta enbart vita rollkaraktärers historier och så vidare? Det är diskussionens själva kärna (som Scarlett Johansson gett nytt bränsle till när hon nu vill spela Mahatma Gandhi i en kommande biopic). 

Carmen & Lola skulle kunna vara ett exempel i diskussionen. Men ingen skugga ska falla på Rosy Rodríguez och Zaira Romero i titelrollerna. De är så charmiga och fulla av liv att man blir lite förälskad själv. Deras kärlekshistoria är rar om än i kyskaste laget för en komma ut-film. Men inramningen är minst sagt tveksam.