Filmhistorien är fylld av historier om knepiga, otursförföljda produktioner men Terry Gilliams The man who killed Don Quixote verkade vara punktmarkerad av satan själv.
Idén att göra en egen tappning av Miguel de Cervantes odödliga pikareskroman fick Gilliam redan 1989, men det dröjde ytterligare tio år innan han dragit ihop en tillräckligt stor budget och inspelningarna i Spanien kunde starta. Då hade Jean Rochefort och Johnny Depp skrivit på för huvudrollerna, och strax därefter började allt djävulskap: diskbråck, död och naturkatastrofer, med mycket mera – allt skildrat i den hyllade dokumentären Lost in la Mancha (se den!). Åren gick och Gilliam försökte trampa igång produktionen igen, vilket han inte lyckades med förrän 2016 – och resultatet premiärvisades i Cannes förra året (en rättstvist med filmens producent höll dock på att äventyra utgivningen).
Nu är det Adam Driver som spelar huvudrollen som den geniförklarade regissören som är med ett stort team i Spanien för att göra reklamfilm med Don Quijote-tema. Det får honom att börja tänka tillbaka på tiden för tio år sedan då han gjorde sin examensfilm i samma trakt, en pretentiös film med samma titel som den som här recenseras. Den skomakare (Jonathan Pryce) som då agerade Don Quijote fastnade i rollen och tror fortfarande att han är riddaren av den sorgliga skepnaden, och får för sig att Drivers rollfigur är hans gamla väpnare Sancho Pancha. Och sedan blir det gilliamskt så det stänker om det. Burlesk, karneval, fantasterier, slapstick och dröm som mixas med verklighet tills ingen längre vet vad som är upp eller ned.
Som gammalt Gilliam-fan var det naturligtvis eggande att äntligen få bänka sig framför denna skapelse, vi talar ju trots allt om mannen vars illustrationer gav Monty Pythons flygande cirkus luft under vingarna, som bland mycket annat gett oss den ännu oöverträffade dystopi-klassikern Brazil (och ej att förglömma De 12 apornas armé) – ja, en filmvärldens egen Baron Münchhausen som alltid låtit fantasin brotta ner logiken.
Så det är klart att detta blev lite av ett västgötaklimax.
The man who killed Don Quixote fick i och för sig stående ovationer efter nämnda galavisning i Cannes men ska man vara ärlig var det nog snarare det faktum att filmen äntligen blivit färdig (och Gilliams kamp) snarare än dess kvalitet, som applåderades. För det är här sannerligen ingen klockren triumf. Om någon annan än Terry Gilliam hade serverat den här hejdlösa anrättningen skulle det vara lätt att missta den för en rejäl dikeskörning.
Man kan med rätta kritisera spretigheten, den lite tjatiga konflikten mellan Don Quijote och hans väpnare, och en intrig som bakom allt fluff är rätt ranglig. Men om man kan sin Gilliam och gillar hans egenartade gränslöshet, har man sannolikt redan stängt av den vänstra hjärnhalvan på väg in i salongen, och är så att säga med på noterna direkt från start. Vilket får storblommigheten att te sig helt normal, det otyglade att kännas rimligt.
Dessutom är The man who killed Don Quixote, precis som förlagan, en kärleksfull hyllning till fantasins kraft. En film proppad med roliga tids- och rumsförskjutningar, och i det här fallet även med olika metaperspektiv där man kan hitta spår av den hemsökta inspelningen (inklusive en nidbild av producenten) och regissörens (kanske inte helt subtila) kritik av den kommersiellt korrumperade filmvärlden.
Terry Gilliams senaste verk är med andra ord inte något av hans främsta, men han är i alla fall en filmmakare som inte ens under pistolhot skulle kunna tänka innanför boxen, bara det är värt rätt mycket. I dessa dagar då superhjältefilmen ockuperar repertoaren med sin mallade fantasi är det extra härligt med Gilliams spritt språngande fantasmagorier.