Det är Dublin i slutet av 60-talet och hemmafruarna snyter barn och ber till jungfru Maria samtidigt som deras gubbar sliter och/eller sitter på puben. Hit återvänder Chrissie (Laura Linney) efter 40 år i USA för att begrava sin mor. Chrissies återkomst river genast upp en hel radda oläkta, kliande sår. Det handlar om katolsk hedersproblematik med ung kärlek, förbjudna graviditeter och sorg.

Kathy Bates spelar den före detta bästa vännen Eileen, Maggie Smith mamma till Chrissies stora ungdomskärlek och så den unga och trevliga Dolly (Agnes O'Casey) vars stora sorg är att hennes son inte kan, eller vill, prata.

Det faller sig så att dessa fyra kvinnor åker på en gruppresa till Lourdes. Den franska stad där självaste jungfru Maria uppenbarade sig i en grotta på 1800-talet och vattnet sägs vara helbrägdagörande. Förhoppningen är att tysta barn ska börja prata, en knöl i bröstet försvinna och kanske försoning uppnås.

Kathy Bates är bister på ett riktigt ljuvligt sätt, i övrigt är ”Miracle Club” förbluffande förutsägbar. Filmskapare behöver inte alltid uppfinna hjulet, men någon form av eget avtryck bör man väl iallafall sträva efter? Särskilt med den fenomenala laguppställningen Bates, Linney och Smith. Här är formen direkt hämtad från puttrig feelgood: dummisar blir snälla, de timida får leva ut och det verkar inte finnas någon hejd på hur många gånger stråkarna kan börja om. 

Miraklen ser givetvis inte ut som någon väntat sig och visst kommer försoningen. Filmen snuddar lätt vid en mörk historia om katolicismens tvångströja och de diaboliska nunneordrar som stal oäkta barn och tvingade kvinnor till slavarbete i ”Magdalena-tvätterier” fram till 1990-talet. 

Självklart är ”Miracle Club” skapad för att vara trevlig och försonande. Men skuggorna hade kunnat få dröja något längre, om inte annat föra att göra ljuset tydligare. Den största behållningen ligger i Kathy Bates tolkning av den tjurige Eileen och hennes bistra uppvaknande när hon förstår hur svag mirakel-statistik Lourdes faktiskt har.