I USA har Disney nyligen lanserat streamingtjänsten Disney+, och alla älskar förstås Baby Yoda (med tillhörande memes) från serien The Mandalorian. I ett aktuellt avsnitt av South Park säger klassens nya tjej att Star Wars-spinoff-serien ”får de nya filmerna att se ut som hundskit”. Hon har inte fel.
Ändå är det ingen enorm bedrift. Rymdsamurajberättelsen har bara kultiverat den barnsliga upptäckarmagin som gjorde originalfilmerna charmiga men som nästan helt saknats från The Force Awakens, The Last Jedi och nu The rise of Skywalker som avslutar den nya Star Wars-”saga”-trilogin.
Den sista delen är i övrigt en väldigt blandad påse med få överraskningar och ännu färre originella idéer.
Den nya filmtrilogin har varit rätt störigt nostalgisk. Det verkar som om Jedins återkomst från 1983 – den minst minnesvärda av originalfilmerna bortsett från de gulliga skogsbjörnarna – har brutits ner, åkt varvet runt i återvinningscentralen och skruvats ihop igen med dyrare effekter för The rise of Skywalker. Ny etikett, samma innehåll.
Liksom Luke före henne har Rey (Daisy Ridley) spenderat sin tid sedan förra filmen med att meditera för att bli en Jedi-mästare och för att hitta svaren på sitt förflutna. Men träningen får vänta. Någon på återvinningscentralen har rotat fram den onde kejsaren Palpatine som dog i Jedins återkomst och tinat upp honom. Nu är han tydligen klonad, eller något.
Palpatine har en enorm flotta av stjärnkryssare redo att utplåna hela galaxen. Dödsarmadan väntar bara på att Darth Vaders arvtagare Kylo Ren (Adam Driver) ska sluta vara så lipig och mörda, alternativt övertala Rey att ansluta sig till den mörka sidan.
Hon måste själv försöka stoppa det pågående kriget genom att följa Luke Skywalkers gamla ledtrådar och hitta Palpatine. Det leder bland annat till en expedition på en stormig vattenplanet där Rey och Kylo Ren möts i en episk ljussabelduell på den gamla dödsstjärnans vrak mitt i ett stormande hav. Ett av få perfekta ögonblick i en annars underväldigande film.
När hypen är här är det lätt att glömma att Star Wars har haft många problem sedan George Lucas sålde sitt filmuniversum till Disney 2012. Då jublade många av fansen. Somliga var fortfarande irriterade efter att Lucas i början av 00-talet släppt directors cut-versioner av originalfilmerna från 70-talet, med datoranimationer som idag ser plågsamt daterade ut.
Andra var bittra över den undermåliga prequel-trilogin som hade världens mest irriterande sidekick, en okarismatisk Anakin Skywalker och som ägnade långa partier diskussioner om geopolitiska handelsavtal. Episod 1,2 och 3 verkade inte ens fånga de yngsta fansens fantasi.
Disney skulle rädda allt. J.J. Abrams fick ta över manteln och startade upp den nya trilogin med The Force awakens 2015. Star Wars-fansen verkade jubla. Filmen hade tillräckligt många bekanta element från originalet (eller för många, om man frågade de flesta kritiker) för att tillfredsställa publiken. Men introducerade också nya karaktärer, som naturligtvis hade släktskap till de gamla men åtminstone gav ett löfte om att utvecklas till någonting eget. Uppföljaren The last jedi (2017) i regi av Rian Johnson kunde aldrig hitta fotfästet under tyngden av alla förväntningar och föll tillbaka på samma opersonliga mix av visuellt ögongodis och omförpackad nostalgi som nu fullkomligt dominerar The rise of Skywalker.
Runt 2017 verkade det som om regissörer fick sparken på löpande band. Många fick ersättas av Disney på grund av ”kreativa meningsskiljaktigheter”. Ändå ledde de nya filmerna under Disneys kontroll till att begreppet ”Star wars-fatigue” myntades, som satte fingret på en trötthet som verkade breda ut sig, till och med hos de mest dedikerade fansen.
Kanske är det på därför de bästa Star Wars-produkterna är de som avviker från den kanoniserade original ”sagan”, där allt måste vara på ett visst sätt. Som nämnda Mandalorian, den fristående Rogue One och det gamla RPG-spelet Knights of the old republic. Alla ganska enkla berättelser som fångar magin i Star Wars-universumet utan onödigt plotter.
I The rise of Skywalker är J.J. Abrams tillbaka i registolen, och förväntar sig att publiken ska ha tålamod. Inte bara för både Rey och Kylo Rens konflikt, deras trassliga släkthistoria och personliga inre resor. Samtidigt ska ytterligare en attack från rebellerna koordineras. Vi ska försöka bry oss om Finn (John Boyega) och Poe (Oscar Isaac), som får små pliktskyldiga sidouppdrag utan utdelning. Som grädde på moset borde vi också skrika av glädje varje gång någon ur den åldrade original-casten dyker upp som gråhårig gubbe eller spöke.
Det är mycket som vill berättas men lite som blir sagt. Efter ett gäng tal om vikten att jobba tillsammans, och ”vi är fler än dem” landar filmens sensmoral i att allt löser sig om vi bara kramas lite mer.