December 1990 var jag sju år och fortfarande ny i Sverige. Vi visste inte mycket om landet, min familj och jag, och det var lika snårigt som spännande att försöka lära känna Sverige och svenskarna. Det mesta tedde sig som en gåta.
Så kom julen med sina granar, trallvänliga låtar och lussekatter och plötsligt var det en del av svenskheten som framstod som en smula bekant. I Iran hade vi sett hur de kristna firade högtiden, och varje år slog min mamma in presenter till de engelska kusinerna i Newcastle och skickade med posten. Dessutom blev vi malliga över att svenskarna tyckte att det var festligt att i juletid kosta på sig lite saffran i bulldegen. Det gula guldet var ju ”vår” krydda.
Vänliga lågstadiefröknar och tålmodiga Sfi-lärare gjorde vad de kunde för att undervisa oss i de svenska traditionerna, men det var inte skolan som på allvar lyckades introducera oss för julen. Det var Kurt Olsson.
Minns du Kurt Olssons jul från 1990? Lasse Brandeby spelade en bullrig göteborgare i lustig frisyr som tillsammans med assistenten och dalmasen Arne räknade ner till dopparedagen i en fejkad direktsändning. Han gjorde också nedslag på olika platser och försökte förklara jultraditionerna i form av undersökande reportage. Tonen var nyfiken, men lättirriterad. Han var som en tomte med pms.
Kurtan skällde ut tittarna i varje program, körde med den stackars hunsade Arne (tyvärr en ganska sann bild av hur det kan fungera i tv-världen) och lyckades ständigt stjälpa sin familj i julförberedelserna. Just när man trodde att han nått fumlighetens klimax ”råkade” han ha sönder sina barns julpyssel också.
Kort och gott: En självgod, aggressiv och småsint typ som förkroppsligade alla de osmickrande egenskaper som vi andra kämpar för att hålla tillbaka. Det gjorde Kurtan till en slags anti-hjälte som talade till ens hjärta. Dessutom var han änna görrolig, för att tala Kurt Olsson-språk. Därför köpte vi allt han presenterade om den svenska julen, oavsett om det handlade om hur man tillverkar julskinkor eller marsipangrisar, hur granen ska kläs eller varför man ska trä en stor pappstrut på huvudet den 13 december. Med hjälp av damorkestern lärde vi oss också att nynna med till Midnatt råder och Jag såg mamma kyssa tomten.
För en familj vilsna iranier blev Kurtan en rolig ciceron, inte bara till julen utan också till en viktig bit av den svenska gemenskapen. För varje dag som gick och för varje lucka som öppnades klarnade bilden av det nya landet. Plötsligt behövde jag inte längre sitta som ett frågetecken när mina svenska klasskompisar började prata om Lucia-linnen, pepparkaksbak och adventsmys. Jag hajade allt. Tack vare Kurtan.