Jämförelserna med Live aid kan tyckas orättvisa (aldrig har tanken på en arena, en scen – en publik! – känts så äckligt lyxig), samtidigt är de oundvikliga. Det finns ingen tvekan om att välgörenhetsgalan från 1985 varit inspirationen till One world: Together at home, även om man försökt göra evenemanget mer 2000-talskompatibelt, förstås.
Galan går att strömma på plattformar som är för många att rada upp, och artister från flera kontinenter uppträder från sina hem. Lady Gaga, galans konstnärliga curator, har lyckats få några av världens just nu största artister på kroken och vi var många som räknat med att Billie Eilish och Taylor Swift skulle bli de självklara höjdpunkterna. Att det var oväntat, är en ordentlig underdrift, när det blev gamlingarna som klev fram och visade var skåpet skulle stå.
Billie Eilish sjunger som den stjärna hon är och har gnistrande syskondynamik tillsammans med sin bror och producent Finneas. Swift sjunger fina och personliga Soon you'll get better som hon skrivit till sin mamma då hon var sjuk i cancer, en text som förstås inte kunde varit mer passande just nu. Men ingen av dem har lagt två strån i kors för att göra sina framträdanden till något mer än en privat jamsession de kunde haft utan en själ i publiken.
Ja – vi vet att ni är duktiga och stannar hemma och följer påbuden om social distansering, ni behöver inte skrika ut det med hjälp av mjukisbonanza och annan kolla-hur-lite-jag-bryr-mig-couture. Vad sägs om att hitta på något annat än den trötta instagramgigsettingen vi redan hunnit bli så trötta på? Vad sägs om att ta den största publik ni kanske någonsin kommer få, på allvar?
Som en skänk från ovan kommer då Sir Elton John. Han har åtminstone bemödat sig om att släpa ut flygeln utomhus, och han sjunger I'm still standing som om det var för första gången, som den äkta showman och entertainer han är. Han behöver inte se sin publik för att känna deras närvaro.
Eller Rolling Stones, som må tillhöra riskgruppen, men som kommer ut som en slags coronakrisens musikaliska innovatörer med en fyrbildslösning så att alla kan vara med från sina hem och samtidigt spela tillsammans (jo, Charlie Watts lufttrummor reste en hel del frågetecken men gubbens rena, oförställda glädje räcker för att ensam skänka lycka och sammanhållning till en hel värld).
Pluspoäng också till australiske countrymusikern Keith Urban som gjorde en smart förhandsinspelad bandlösning med sig själv på både sång, diverse gitarrer och kör. Det är så 20-talets live aid måste se ut – artister som tar till vara på de nya möjligheter som faktiskt finns, istället för att klamra sig fast vid hur man alltid gjort förut.