En morgon när tio svenska campare vaknar har hela världen försvunnit. Allt är bara borta. Saluddens campingplats, platsen där de firat semester i godan ro, existerar inte längre. Kvar finns bara de fyra husbilarna uppställda på en oändligt stor gräsmatta och det oerhörda  -  att försöka begripa vad som har hänt. Den resan utvecklar sig till en psykologisk mardröm.

Blir utkastade i intet

”Jag ville prova idén om vilka vi är när vi ingenting har” har John Ajvide Lindqvist sagt om ”Himmelstrand”.

– Det är en berättelse om hur de här stackars människorna hanterar situationen, ödsligheten, att bli utkastade i intet – och det som senare visar sig finnas bortom horisonten, berättar han inför storpubliken på Bokmässan.

Skiljer sig från genombrottet

John Ajvide Lindqvist slog igenom stort 2004 med vampyrberättelsen ”Låt den rätte komma in” – en historia som utspelar sig i Blackeberg i Stockholm och som med sin vardagliga miljö skiljer sig avsevärt från ”Himmelstrand”.

– ”Låt den rätte” var så rotad i Blackeberg, medan det i den här boken inte har funnits någon verklighet att förhålla sig till. Att det saknades ramar gjorde ”Himmelstrand” till det i särklass knepigaste jag har skrivit. Det som blev viktigt var att bokens karaktärer och de få ägodelar de har kvar var skulle vara så vanliga och vardagliga som möjligt. Det är det enda som berättar något om vilka de här arma människorna är, vilka de var innan världen försvann.

Hoppas ha flera nivåer

Hur mycket tänker du på att dina böcker ska ha ett budskap?

– Inte alls. Jag vill bara uttrycka mina bilder så tydligt som möjligt. Sen har de bilder jag väljer förhoppningsvis en djupare resonansbotten, jag hoppas att jag väljer dem för att de klingar ner i någonting och har många nivåer.

– Undantaget är boken jag håller på att skriva nu – uppföljaren till ”Himmelstrand” som handlar om Palme-mordet där jag faktiskt har en tydlig idé att skildra individen kontra samhället. Det är första gången jag tänker så, vilket gör det lite svårt för mig eftersom jag inte vill skriva någon på näsan.

”Oerhört banalt”

De nära relationerna blir väldigt centrala i boken då allt runt omkring har försvunnit. Skriver du skräck för att få skildra de här relationerna?

– Jo visst finns det en tematik där. Det är ju på många sätt oerhört banalt, att älska varandra och var snälla mot varandra. Jag inser att det är mitt enda budskap som jag återkommer till hela tiden. Ibland tänker jag ”fan det nya jag skrivit handlar också om det”, men samtidigt vet man att det går åt helvete om man inte älskar varandra.