Beyoncé genomgår elva faser i Lemonade: Intuition, förnekelse, ilska, apati, tomhet, ansvarsutkrävande, reformation, förlåtelse, återuppbyggnad, hopp och försoning.
Inledningen låter ”I tried to make a home out of you but doors lead to trap doors.”
Dramaturgin påminner om hur psykologin trösterikt staplar upp faser i en sorgeprocess, med chock, reaktion, bearbetning, acceptans och nyorientering.
Beyoncé börjar med att slå sönder bilrutor iklädd den klarast, svartsjuka gula färg som finns. Hon är förbannad och förrådd. Det är fint väder.
Svårt är, att inte tänka lite på otrohetsryktena som förföljer henne och maken Jay Z sedan år tillbaka. Få vet om det är sant. Få vet, fortfarande, varför Beyoncés syster Solange fångades på bild, vilt fäktades mot Jay Z i en hiss för två år sedan. Om de kvinnor som gått ut i medier med bekännelser om vid sidan av-sex med rapparen ljuger eller inte.
Få vet om texten till Beyoncés låt Resentment – ”I know she was attractive, but I was here first. Been riding with you for six years. Why did I deserve to be treated this way?” – är hämtad från verklighetens relation.
Beyoncé och Jay Z pratar inte om sitt äktenskap, men visar det. Hintar och häcklar både fans och medier.
Senaste turnén On the run gjorde de ihop. Konserterna inleddes med textraden ”this is not real life”, projicerad över scenen. Under de orden sjöng Beyoncé bland annat just Resentment, i rollen som lurad och sårad brud. Mot slutet av konserten byttes textraden ut och ”this is real life” blev överskrift. Sorgen och sveket var borta. Istället visades Beyoncé och Jay Z:s privata familjebilder med dottern Blue Ivy. Bara gränslös kärlek.
Låtsaslivet och verkliga livet, vad är sant och inte? Det angår oss kanske inte, fast ändå lite. ”B” och ”Jay”s relation torde vara värd mångmiljonbelopp. Mäktigaste paret i musikvärden, brukar de få heta. Till och med Blue Ivys namn är patenterat av föräldrarna för att inga andra kommersiella intressen än de egna ska dra nytta av familjelyckan. Dottern hålls inte hemlig. Arenapublik över hela världen har sett henne traggla med lära gå-vagn och jollra i en jacuzzi. Senast syns hon i Beyoncés Formation-video, stolt svängandes till raderna ”I like my baby hair, with baby hair and afros. I like my negro nose with Jackson Five nostrils.”
Nu klarar sig både Beyoncé och Jay Z naturligtvis på egen hand, men kärnfamiljen är en stor del av deras gemensamma varumärke, och de konstanta ryktena om separation stoff för artistiskt uttryck. Skvallret är återvinningsbart.
Beyoncé ger sällan intervjuer. I senaste numret av modetidningen Elle gör hon ett undantag, men samtalet är kortfattat. Det handlar om hårt arbete, tidig träning och nya samarbetet med Top shop. Att Beyoncés mamma har en förmåga att ringa henne i precis emotionellt rätt ögonblick, kvalar in på listan över textens få hm/aha-partier.
Hon kommenterar heller inte kampen för feminism eller antirasism mer ingående än en snudd på avancerad släng om ”alla människors lika värde”. Korta kommentarer från någon som är alldeles uppenbart konstnärligt och politiskt genomtänkt. I Formation sjunker polisbilar i New Orleanskt högvatten. I Lemonade syns bland andra tennisproffset Serena Williams, fotomodellen Winnie Harlow och skådespelaren Amandla Stenberg, känd från Hungerspelen och för att ha förklarat kulturell apropriering på Youtube som klarsynt 16-åring. Medborgarrättskämpen Malcolm X röst hörs och mellan låtarna citeras den brittisk-somaliska poeten Warsan Shire.
Det är Beyoncés verk. Just nu låst för alla utan Tidal-konto eller Itunes-slantar, men förmodligen fortsatt lika okommenterat tydligt som hennes framträdande under amerikanska Super Bowl-finalen. Trots krav från arga om att förklara sitt ”polisförakt”, efter ställningstagande för Black lives matter-rörelsen.
Hon behöver inte säga något. Hon använder kritiken.
Om Beyoncé hintar om, eller till och med genomgår offentlig terapi med Lemonade, lär inte heller få något svar. Not real life? Real life? Klart är att Beyoncé, oavsett rykten och obesvarade frågeställningar, har kontroll. Hon är en av få artister med tillräckligt kapital, i alla avseenden, för att kunna fortsätta att berätta ostört.