Rummet är rått spillvirke och Rhendöttrarnas kostymer ser ut som färgglada versioner av Mia Skäringers figur Tabita. Om man kan ha svårt för när det är fult och modernt på scenen i uppsättningar, känns det kanske ännu svårare när en påkostad satsning andas scenografiska budgetlösningar. Eko-PK i all ära men på operan vill man uppleva förhöjning hellre än att bli påmind om vardagens returer och plastdiskbaljor.
Men – i Rhenguldet finns det många magiska trolleriögonblick att lösa för ensemblen och vissa av Göteborgsoperans grepp är faktiskt djupt berörande. Till exempel att Rhenfloden är en ström av människor som flyter och flödar över scenen igenom det ess-durackord som Wagner låter världen födas ur, i 136 takter.
Och att de gav guldet självt liv med en dansare. Det är ju inte bara en guldskatt Rhendöttrarna vaktar utan det renaste och finaste som finns. Något skört som säkerhetsskyddats med en besvärjelse av kärlek. För att kunna sno, smida och använda makten i guldet så måste man nämligen avsäga sig lust, längtan och köttsliga begär. Och det finns det väl ingen enda en i vare sig gudavärlden eller den vanliga som vill göra?
I Rhenguldet som är den första delen av fyra i detta 15 timmar långa epos hinner världen knappt födas innan den går åt helvete. Och det är männen som ställer till det. Alberich stjäl guldet, Wotan har byggt Valhall på krita och lovat jättarna som knegat att få livsgudinnan Freja i pant. Och två timmar våldsam actionsaga senare så sitter ringen på en jätte som slår ihjäl sin bästis medan Wotan drar till Valhall med familjen och ingen har riktigt fattat vidden av den obalans de gemensamt ställt till med.
I Valkyrian del två (premiär på Göteborgsoperan hösten 2019) så kommer Wagners starka kvinnor upp på scenen, och berättelsen fördjupas. Wagner var på många sätt en otroligt osympatisk person, men delar av hans tankegods är ändå spännande. Om man till exempel ser på Ringen med en feministisk blick inser man att den är imponerande full av det som måste ha varit häpnadsväckande radikalt sprängstoff i tiden den kom.
Musikaliskt sett blev man som publik lycklig av orkestern. Dirigenten Evan Rogister hade jobbat ihop dem redan till premiären och det lät tätt, drivet och makalöst bra. Sångmässigt har de castat en både vokalt och artistiskt storartad Alberich som sjungs av isländske Olafur Sigurdarson. Möjligen fick det Anders Lorentzon som Wotan att stå lite i skuggan, men han har gott om utrymme att bredda axlarna i Valkyrian sen.
Om man bara blundar lite ibland när det är för fult, så är det ändå en lovande start av Göteborgsoperans första Ring.
Första delen, Rhenguldet, hade premiär 17 november i regi av operachefen Stephen Langridge. Göteborgsoperans orkester leds av Evan Rogister. Alison Chitty står för scenografi och kostym.