Valet av Iggy Pop som årets Polarpristagare är en signal om att även punken välkomnats bland de mer betydande musikgenrerna som hiphop och hårdrock, skriver Per Sinding-Larsen Foto: Bjørn-Owe Holmberg, TT arkivVisa alla (2)
Visa alla (2)

”Hans karriär är ett stridsrop emot det välanpassade samhället”

Uppdaterad
Publicerad
Analys ·

Iggy Pop är knappast den mest kände eller förväntade polarpristagaren, men den snart 75-årige urpunkaren spelar en viktig huvudrocknroll i den musikhistoria som han både skakat om och inspirerat, flera gånger om. 

Per Sinding-Larsen

Musikkritiker

Det var Iggy Pop och hans band The Stooges som var med om att skapa det som många år senare kallades punk. Kvartettens tre första album hyllas ständigt för storhet och nytänk. En kursändring i det senaste sextitalets rock´n´roll. Från hippieerans flower power till raw power. 

Och nog var det dags. I en tid av Vietnamnkrig, studentuppror och rasupplopp räckte dåtidens dominerande välklädda skönsång eller långhårig, halvfarlig, bluesrock inte hela vägen. 

Visst fanns det redan då andra utmanande banbrytarband som Velvet Underground och MC5, men The Stooges råa, provocerande, sexuella rock med spår av blues och frijazz liknade inte riktigt någonting som gjorts förut.  

Och i centrum, för att göra föreställningen komplett, tokdansade gruppens sångare, blödande barfota på krossat glas, halvnaken, insmord i jordnötssmör, retandes publiken… 

Detta var Iggy Pop. En real wild child. Inspirerad av allt från Elvis till Jim Morrison och den anarkistiska clownen Clarabell. Skapad av en bluestrummis som växt upp på en husvagnscamping med omtänksamma föräldrar under det skandinavienklingade namnet James Newell Osterberg (förfäder finns i Danmark och Norge).  

Samme Pop har lugnat ner sig något under sin över 50 år långa karriär, men har inte på något sätt avkragat sig rollen som en punkens urkraft. Och hans livsverk, både det musikaliska och sceniska, har varit med om att ouppfostra och inspirera i varje generation rockstjärnor sedan dess. Inte sällan spjutspetsiga sådana som Ramones, Blondie, Nick Cave och Nirvana.  

Hans alltid barbröstade, ådriga, muskulösa kropp har blivit en av populärkulturens stora signum vid sidan om Madonnas (för övrigt Stooges-fan) berömda korsett, Elton Johns glasögon och Keith Richards bandana. Inte ens när han gratulerade mig för den grammis jag mottog ifjol i ett litet TV-tal hade han på sig en tröja. 

Det som påbörjades med The Stooges fortsatte därefter bland annat med en livslång vänskap och ett spännande, kreativt utbyte med vännen David Bowie. Samt med ett aldrig sinande utforskande av musik som soloartist med över tjugo utgivna album på samvetet. Ofta har det varit ojämnt, men sällan ointressant.  

I slutet av sjuttiotalet släpptes de tre fullängdare som av många anses vara juvelerna i hans egna utgivning; klassikerna Lust for life, The Idiot (Bowie medverkade på båda) och New Values, men alla som kan sin Iggy vet att hans musikaliska och intellektuella universum är långt större än så. Hur han under åren både bjudit på hårdrock, chanson, jazz och citerat den franske författaren Michel Houellebecq. Och fått sina klassiker återupplivade i filmer och reklam. Eller som nu, av Polar Music Prize.  

Valet av Iggy Pop som årets pristagare är en signal om att även punken välkomnats till Polar, precis som andra betydande genrer, t ex hiphop (Grandmaster Flash) och hårdrock (Led Zeppelin, Metallica) gjort innan dess under senare delen av det snart 30-åriga prisets historia.  

Men en röst på Iggy Pop betyder också ett erkännande av utanförskapets betydelse, rätten till att långfingra mot alla upptänkliga restriktioner. Hela hans karriär är lika fylld med stridsrop emot det spolformade välanpassade samhället som hyllningar av alla världens mest bortglömda barn som vågar skaka om vår värld. 

Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video

Webbläsaren stöds inte

SVT stödjer inte uppspelning i din webbläsare. Vi rekommenderar därför att du byter till en annan webbläsare.
Från arkivet: Iggy Pop intervjuas i Södra station (1986) och i dokumentären Iggy Pop – Punkfarfar håller än (1994). Foto: SVT

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.