Tv-serien Skam fick ifjol gemene kvinna och man att börja nynna på norska houseslingor. Och kanske är det en dundersuccé som krävs för att ett land i princip unisont, som i Skam-fallet, ska börja spetsa öronen bortom textrader på engelska och svenska.

Men what about vår 100-årige granne i öst? Varför hörs inte mer musik på finska?

Faktum är dock att gällande finskans ställning på den svenska musikscenen tycks något, trots avsaknad av igenkänningsbar ungdomsserie, vara på gång. Under de senaste åren har nämligen ett flertal artister plockat upp språket och börjat släppa musik där just finskan givits utrymme.

Tidigare i år släppte Max Perkele plattan ”Det finska musikundret”. På skivan sjunger bland annat hyllade Cherrie, som växte upp i finland, introt till en låt – på finska. I tidigare intervjuer har Cherrie också berättat att hon i framtiden också skulle vilja skriva texter på språket i framtiden.

– Jag tror faktiskt att det vore lättare att sjunga på finska än på svenska, sa hon till Uutiset för ett år sedan.

Därtill finns bland andra också den riviga trion NEJ som bakom låttitlar så som ”Aldrig mer” och ”Över havet” gömmer texter på just finska.

”Ett statement för Sverige”

Ett annat gäng som plockat upp det finska spåret är Umeåbaserade Horseface. En kvartett bestående av fyra medlemmar från band så som Bombettes, Nattskiftet och Knugen Faller. Opererat under nuvarande konstellation och namn har de gjort sedan omkring 2013.

”Postpunk på Sverigefinska” har de beskrivits som. Och nog ringar det in dem väl. Men det är också lekfull och medryckande popmusik – fullt med olika beståndsdelar och rytmik. Inte minst skiner inspirationen från den västafrikanska highlife genren igenom, samt icke att förglömma: en nästan rörande förankring i de prima brittiska 1970-tals postpunkarna The Raincoats.

Och så förstås, texter på enkom finska.

– Finskan känns ärlig för mig, det var så vi ville ha den här musiken. Spännande också, eftersom det verkligen har varit ett hemspråk, något privat. Därför blir det lite av ett statement för mig själv att jag vågar använda det i ett konstnärligt sammanhang. Och ett statement för Sverige – att det faktiskt snackas finska här också, berättar bandets sångare och textförfattare Hanna Kangassalo när Kulturnyheterna frågar om vilken betydelse det finska språket har för henne.

Om att leka med arvet

Hanna håller med om att det tycks gro lite i musikbranschen just nu och att allt fler plockar upp sitt finska arv och faktiskt börjat våga göra något av det.

– Jag tror att vi, andra och tredje generationens finnar, liksom börjat få lite mer råg i ryggen. Något som våra föräldrar kanske inte kunde ha på samma sätt. Jag tror inte folk ser ned på finskan längre. Nu vill vi bejaka och leka lite med det här arvet, göra det till vårt, säger hon.

– På ett personligt plan känns det som att jag fått nog av att hålla det hemligt. Det är helt onödigt att det ska vara så. Nu är det istället roligt och spännande att visa upp det genom det man håller på med.

”Är det inte dags för istid snart?”

Den senaste plattan kom i våras. Det är bandets andra fullängdare efter kassettdebuten Himmelikasetti för tre år sen. Ett format som de generellt uppskattar, ”80-talister som de är”, skrattar Hanna i intervjun. Och så förgängligheten kassetterna dras med förstås.

– De är ju inte eviga, ju mer man lyssnar på dem, desto närmare kommer man döden.

Allvar alltså. Med en del nypa pepp. Något som ungefärligt också beskriver bandet på pricken.

Plattans titel ”Jääkausi” betyder istid och kommer från titelspåret ”No niin, jääkausi”.

– ”No niin” är ett av de vanligaste uttrycken i finskan och kan betyda lite vad som helst. Men i den här låten är det lite tröstlöst, typ ”okej, är det inte dags för istid snart?”. Det är lekfull och glad musik, men ändå lite deprimerande, säger Hanna Kangassalo.