Nätterna har blivit större

Och dom fortsätter att växa

Snart ryms dom inte

i mitt huvud längre

Det går inte att sammanfatta ett litterärt verk, men dessa rader ur Kristina Lugns diktsamling Döda honom! från 1978 innefattar mycket av det som blev hennes kännemärke: det personliga tilltalet, det självbiografiska stoffet som aldrig blev privat utan i stället formades till något som många läsare kunde dela eller känna igen sig i. Tunga vardagserfarenheter som förmedlas med en slags absurdistisk frihet.

Kristina Lugn kan påminna om Sonja Åkesson, direktheten, vardagligheten finns där, men också en ironisk fräckhet bakom det förrädiskt barnsliga tilltalet: ”jag har aldrig blivit våldtagen/ i ett verkligt exklusivt varuhus”. Nej, och detta ”jag” är inte heller Kristina Lugn, utan en roll som spelade ut allt det 1970- och 80-talets kvinnolitteratur handlade om: kvinnolivets utsatthet, den ofria sexualiteten, beroendet av konsumtion och bedövningsmedel, kökets och könets mörker.

Hennes poesi blev alltmer novellistisk, diktraderna längre, mer berättande, som långa repliker utan svar, som talar de förbi varandra, men aldrig förbi läsaren. Vägen till teaterscenen var kort, pjäser som ”Tant Blomma” (1991) och Idlaflickorna (1993) är poetiska dramer utan egentlig handling som gestaltar en kvinnlig, ofta medelålders erfarenhet. De hade premiär på Dramaten, men småningom skaffade sig Kristina Lugn en egen teater, Brunnsgatan 4, vars intima scen var som gjord för hennes dialoger, eller om det nu var inre monologer mellan två sidor av ett splittrat jag.

”Jag längtar efter att bli huvudperson i mitt eget liv” sa Kristina Lugn på sin karakteristiskt släpiga stockholmska i ett sommarprogram för många år sedan. Det är den längtan hon gestaltar om och om igen, i dikter och dramer som vann en stor publik. Hennes olika diktjag, som alla liknar varandra, hade svårt att hitta sin roll, men just därför gjorde de det lite lättare för alla oss andra: livet är ju inte bara tragiskt, det är också tragikomiskt.