Betyg: 3 av 5
Regi: Clint Eastwood
I rollerna: Leonardo DiCaprio, Armie Hammer och Naomi Watts
John Edgar Hoover. Han var en udda karl, och boss för FBI under nästan 50 år. Så mycket visste jag innan, inte så mycket mer vet jag efteråt.
Men jag har fått ana en hel del.
För det är ju så en biopic fungerar, och det är det som gör den till en så knepig genre. Närheten till verkligheten är kittlande på tabloidvis men är, som vi alla vet, en illusion.
I det här fallet befinner vi oss ytterligare ett steg bort från vissheten eftersom historien kommer till oss från en man, Hoover, som dikterar sin egen biografi för en sekreterare, och som skarvar en hel del för att han ska framstå som mer hjältemodig än han egentligen varit.
Det är rimligt att anta att detta berättargrepp är filmmakarnas sätt att poängtera det fruktlösa i att i en fiktion försöka hitta sanningen om en enskild människa.
För även om Hoover är sökaren mest hela tiden får jag för mig att Eastwood, som blivit något av Hollywoods hovhistoriker, snarast vill ge oss en tripp genom den amerikanska politiska historien, och som sådan är ”J. Edgar” onekligen intressant. Eastwood lägger stor vikt vid Hoovers tidiga kamp mot socialister och bolsjeviker och ger oss samtidigt möjligheten att dra paralleller till dagens häxjakt på muslimer och kanske främst till det övervakningssamhälle som ”världens friaste land” har utvecklats till.
Den amerikanska paranoian debuterade inte den 11 september 2001 ? den har funnits där sedan begynnelsen, och Hoover var dess främsta profet.
Några har klagat på att Eastwood & co har varit för milda mot Hoover, och visst, men bara det faktum att vi får lära känna hans svagheter innebär ju indirekt att vi får en mer nyanserad bild, och det är i slutändan knappast en förlåtande sådan.
Även om det inte hamras in i oss är det ju ganska tydligt att Hoover var en liten man med storhetsvansinne, en fanatiker som bröt såväl mellanmänskliga som juridiska lagar, som åsiktsregistrerade, övervakade och inte minst som utpressade presidenter för att få sin vilja igenom.
Det är snarare på sin plats att ge Eastwood en eloge för att han inte valde den breda snaskiga vägen – en av USAs mäktigaste män var samtidigt en neurotisk transvestit, det finns ju en hel del göttigt att hämta där...
Den gamle västernhjälten Clintan hade en onekligen förtjänt och ny storhetstid som regissör under 90- och 00-talen. Filmer som ”Broarna i Madison County”, ”Midnatt i ondskans och godhetens trädgård”, ”Mystic River”, ”Million Dollar Baby” och några fler, etablerade honom som en av de stora leverantörerna av gedigen filmtradition, och visade också upp en mer vidsynt och humanistisk sida av den gamle hårdingen.
Han har stuckit emellan med några inte lika lyckade titlar och som gammal Eastwood-fan har min välvilja möjligen då och då varit lite väl elastisk, men efter de två senaste filmerna brast den obönhörligt. Inte ens en livslång relation klarar av den påfrestning som Eastwoods senaste, ”Livet efter detta” och ”Invictus” innebar. Plötsligt hade han ramlat ner i det reaktionära, sedelärande dike som han hela tiden balanserat på randen till.
Nu har han kravlat sig upp igen. Åtminstone med överkroppen. Eastwood är alltid en noggrann och kapabel berättare, han anstränger sig för att ge oss den stora bilden, bokstavligt och bildligt talat, han tar sin tid, vilket på sätt och vis är föredömligt men inte alltid så eggande.
Dialogen är här och där lite låghalt, Eastwood & co har klämt in förklarande repliker, för att förtydliga vad som var och inte var lagligt där och då. Det är i och för sig förståeligt, lagrummet var ju inte möblerat på samma sätt då som nu, där som här, men det förstör likväl rytmen.
Nå, det är marginalanteckningar, ”J Edgar” är en sevärd historielektion, mer torr än underhållande, men varför ska allt vara så jäkla kul hela tiden?
Fredrik Sahlin
Bonusinfo 1: Mamma.
Mycket av Hoovers tokerier går enligt filmen att härleda till den inte helt friska relationen till modern: den blint uppskattande men samtidigt repressiva makten i hans liv. Scenen där hon, säkert inte för första gången, kväver sonens homosexualitet med ett ”hellre en son som är död, än en som är fikus”, är nästan lika smärtsam för oss i publiken som för Lille John själv. Modersfixering är enligt en samstämmig filmhistoria inget att rekommendera, det leder bara till olika sorters elände. Fråga bara Woody Allen. Eller varför inte Norman Bates.
Bonusinfo 2: Mask.
Leo DiCaprio måste ju få några rader också. Hur klarar sig denne lille babyface-utrustade filmstjärna? Bra. Utan tvekan bra. Men så är ju han vid det här laget väl hemmastadd i galningsfacket. DiCaprios gammelmans-sminking är dessutom över förväntan trovärdig – vilket man inte kan säga om hans närmaste omgivning; Naomi Watts och framförallt Armie Hammer, som gör Hoovers livskamrat, ser ut att ha köpt sina masker på Lidl.