Jag träffade Sara Danius första gången våren 2010. Vi var några stycken som skulle tala om bildning på Södertörns högskola. Jag var själv ganska nöjd med mitt föredrag, och om jag ska vara helt ärlig tänkte jag nog att jag var lite av en passionskatt bland de högutbildade hermelinerna, den som stod för känslan medan de andra stod för förnuftet.

Efter mig talade Sara Danius. Och jag vet att det låter platt, men jag kan inte beskriva det på nåt annat sätt än att jag var helt… oförberedd. Oförberedd på hur golvad jag skulle bli. Av hennes närvaro. Av hennes ord. Det var inte bara klokt och välformulerat det hon sa, det var roligt, det var rörande. Det var enastående. Det gick rakt in i både hjärnan och hjärtat. Det var som att bli förälskad. Eller frälst.

Efter det bestämde jag att hon måste bli min vän. Och det var inte tal om att fråga snällt ens, det måste bara bli så. Jag ville höra henne tala igen. Om litteratur. Om livet. Om läppstift. Jag var girig på hennes hjärna. Stolt över att få vara i hennes sällskap.

När jag tänker på Sara tänker jag på hållning. Jag var imponerad av både hennes yttre och hennes inre hållning. Av hennes intellekt och hennes civilkurage. Hon var knivskarp. Hon var rolig. Hon var stilig. Hon hade en hållning, en hållfasthet, som jag beundrade enormt. Aldrig sentimental men ändå empatisk. Aldrig insmickrande men ändå diplomatisk. Orädd och omutlig. Ibland kunde hon skrämma mig med sin exakthet. Hon kunde spänna ögonen i mig och fråga: Hur menar du nu? när jag svamlade på avvägar. Och jag kände mig ibland luddig och vag bredvid hennes kristallklarhet. Men det var mitt problem. Aldrig hennes. Hon tyckte om oss, vi som fick vara hennes vänner, för dom vi var. Inte för dom vi ville framstå som.

Jag har funderat på hur jag ska skriva det här. Och OM jag ska skriva det här. Vad som är privat sorg och vad som är offentlig. Vad jag har rätt att säga och känna när det finns så många andra som sörjer nu. Hennes son. Hennes familj. Hennes närmaste vänner.

Sara var en kvinna med hög integritet. Men hon var också en kvinna som var lätt att tycka om och hade lätt att tycka om tillbaka. Och vi är många som tyckte mycket om Sara.

Jag skriver det här för att jag tror att Sara inte skulle haft nåt emot att jag betygade henne min kärlek och respekt offentligt. Jag hoppas bara att jag gjorde det tillräckligt också privat. Eller. Det vet jag att jag gjorde. Det finns en möjlighet att jag gjorde det i lite väl hög utsträckning till och med. Jag var alltid väninna och galet fan i en och samma.

Jag hatar att jag måste skriva den här texten i preteritum. Jag saknar henne.