— Som indie kan man ju vara avundsjuk på att ingen vill mig något. Ingen som säger åt mig att ta på mig en kortare kjol eller skriva en bättre låt. Man är väldigt utlämnad till sig själv. Samtidigt är jag så sjukt glad över det, man har fått hålla på och utvecklas i sin egen takt.

Det är med de känslorna i kroppen som sångerskan en februaridag förra året beger sig till Nalen i Stockholm. Den alternativa svenska musikscenen ska uppmärksammas på den oberoende musikgalan Manifest. Nedstämd och i allt annat än galastämning får hon höra motiveringen till Årets indie från scenen:

”Hon är indie i ordets bästa bemärkelse. Utan vare sig manager eller skivbolagsfolk i ryggen har hon lyckats ta över Europa med sin musik. Från köksbordet har hon manövrerat såväl skivsläpp som promotion och videoidéer, samtidigt som hon skrivit, spelat, sjungit och producerat ett av senaste årets mest hyllade popalbum. Med blod, svett och tårar har hon fortsatt att utveckla sin konstnärlighet och samtidigt jobbat stenhårt som bakgrundsmusiker och duettpartner i episka ”Don't give up” på världsturné med Peter Gabriel.”

Rörande enig jury

En jury som beskriver sig själv som ”rörande enig” ger priset till en tårdränkt Jennie Abrahamson.

— När jag fick indiepriset så grinade jag bara. Jag hade en sådan fruktansvärt dålig dag. Jag hade en massa svåra beslut och kände mig så jävla ensam i min karriär. Jag hatade att vara indie den dagen. Och så fick jag ett pris! Den ensammaste personen i världen, säger sångerskan och fortsätter:

— Jag har verkligen längtat efter att ha fler personer att lägga ut administration och beslut på. Att man inte är helt själv.

Och inför det kommande femte albumet ”Reverseries” fanns, trots indiehyllningen på Manifest, tankar på att ta steget ut i den traditionella storbolagsvärlden. Hon ville skriva en omedelbar platta utan långa låtar, mer anpassat till samtidens snabba och digitala musikscen.

— Jag funderade på att skriva något som inte bredde ut sig så. Jag blev kontaktad av några skivbolag som sa ”vi vill brejka dig” och ”strunta i att göra ett helt album, det är billigare och snabbare att göra en EP”. Man blir påverkad av strömningar och kände att jag kanske var tvungen att göra något mer lättillgängligt. Jag drogs med och tänkte att man kanske var bakåtsträvare om man försöker sätta ihop fler än fyra låtar.

Somnade i studiosoffan

Till slut landade Jennie Abrahamson ändå där hon befunnit sig hela sin karriär: i indievärlden. Med sig själv som chef.

— Jag är ingen duvunge. Så den som väljer att jobba med mig vet att jag inte kommer att bli någon annan än den jag är. Sen har jag också en sjuk bullshit-radar. Jag orkar inte med sånt, då gör jag det hellre själv.

Den kreativa processen gick däremot långsamt. Eller rättare sagt, inte alls. Redan förra sommaren försökte Jennie Abrahamson komma igång med arbetet med nya albumet men trots att hon gick till studion varje dag så gick det inte. En lång Europaturné och studier parallellt med musikkarriären började ta ut sin rätt.

— Versionen av mig var väldigt ineffektiv just då. Jag gick dit, la mig i soffan och somnade. Jag var nog helt utsjasad efter en lång period av turnerande och att jag har försökt att plugga samtidigt under några år. Det har varit jättekul och svinintressant, men det har också varit ett ständigt dåligt samvete att man inte gör något med hundra procents dedikation. Eller rättare sagt, man gör båda till hundra procent.

Linnea Olsson som sparringpartner

Efter tre veckor i studion gav hon upp. Sångerskan hade tiden, men inte orken att skriva musik. 

 — Jag insåg att jag behövde vara ledig och ta en paus.

I stället kom arbetet igång under hösten, med kollegan och vännen Linnea Olsson som sparringpartner i studiorummet bredvid. Och precis som vanligt fick musiken gå sin och Jennie Abrahamsons väg, inte försöka passa in i en mer kommersiell popvärld.  

— Jag kan ha panik över det men är också stolt över att det fick bli de låtar det blev. Jag gjorde så klart väldigt detaljerade demos men jag är också stolt över att jag har gjort allt med mitt band. Det är skönt att deras musikaliska röster hörs så tydligt på skivan.

Fem turnéer med Peter Gabriel

Återigen har Jennie producerat sin musik tillsammans med Johannes Berglund.

— Vi har alltid någon kris och blir tvungna att prata ut men jag tycker nog att vi ganska aktivt har valt varandra. Han är som en brorsa. Jag har lärt mig otroligt mycket av honom och när jag är inspelnings-mode kan jag inte tänka mig någon bättre att jobba med, säger hon.

Det har hänt mycket i Jennie Abrahamsons karriär de senaste åren. 2012 gjorde hon ett plötsligt inhopp som duettpartner och uppvärmningsakt till Peter Gabriel efter att hennes vän Ane Brun hade blivit sjuk och tvingats ställa in sin USA- och Kanadaturné. Sedan dess har Abrahamson gjort fem långa turnéer med Gabriel, både som en del av hans band och som förband. Och med sitt senaste album ”Gemini, Gemini” växte både Jennie Abrahamsons fanskara och scener.

— Det kan ibland kännas som att det går väldigt långsamt. Man märker inte glidningarna när de sker så steglöst. Men ställer jag mig utanför så kan jag så klart se att det hände väldigt mycket med förra skivan.

”Turnén var helt absurd”

Hur har din relation till Peter Gabriel utvecklats under de här åren?

— Första turnén var helt absurd eftersom det inte var meningen att det skulle bli som det blev. Plötsligt sitter man med kristallglas i ett privatjet och kajkar runt och är dessutom förband, som jag inte alls var förberedd på. Så från att ha tänkt att jag skulle ta ett steg ifrån musiken och ta mig in på psykologprogrammet till att min idol ringer, jag får åka på turné med ett dygns varsel och får dessutom låna flygeln och vara förband. Hela den första turnén var väldigt omvälvande. Sedan vänjer man sig och det blir ett jobb även om det är ett väldigt lyxigt jobb.

Kan du bolla något av din egen musik med Gabriel?

— Peter är supergenerös och väldigt inbjudande. Men det gör också att han är en person som är lätt att utnyttja, och det ser man ganska mycket när man reser med en sådan person. Folk river och sliter och vill ha och vill ha. Han är så upptagen. Jag vill inte vara någon som kräver något och om jag någon gång verkligen känner att jag vill fråga honom något eller har skrivit världens bästa låt så ska jag vänta till den dagen. Men vi pratar mycket om livet, musik, karriär. Det är superspännande att höra saker från någon som har varit med när branschen såg annorlunda ut.

Genusuppvaknande

Det har gått snart tio år sedan Jennie Abrahamson debuterade med albumet ”Lights”. Och förutom att sångerskan har etablerat sig som en av Sveriges tydligaste indieröster under det här decenniet, är det också en tid då musikbranschen har genomgått en enorm förändring. Inte minst har dagens svenska popklimat gått från att vara mansdominerat till att i mångt och mycket domineras av kvinnor.

— Det är kanske framför allt i Sverige som det finns ett genusuppvaknande och då kan det bli väldigt mycket det ena eller det andra. Men vi kommer heller ingen vart om vi inte gör ganska radikala förändringar. Jag tror att det har varit en nödvändig utveckling. Jag tror att en stor anledning är att det har lyfts många kvinnor och de har gått bra internationellt. Man har vågat söka sig ut.

Hon har också märkt hur attityden i branschen har förändrats.

— Det är inte så att jag tycker synd om männen generellt. Men jag har ju manliga vänner som har känt att det har funnits ett tak i branschen för dem, de har känt att ”det inte okej att vara snubbe”. Jag ser många som gör bra grejer som det borde finnas ett utrymme för, men det är svårare i dag. Samtidigt saknas det inte utrymmen, många av de största artisterna är ändå män.

Medverkade i Bowie-hyllning

”Reverseries” släpps den 20 januari och i februari ger sig Jennie Abrahamson ut på turné igen. Men redan den 5 januari går det att lyssna på sångerskan när P2 sänder en av de hyllningskonserterna till David Bowies Berlinår, som Abrahamson gjorde tillsammans med Magnus Carlson, Moto Boy, Sveriges Radios Symfoniorkester och initiativtagaren och dirigenten Hans Ek.

— Åh så jävla roligt det var. Inte minst att få jobba med Hans Ek. Det jag ville bli när jag var liten förutom klassisk pianist och popstjärna var dirigent. Det är fortfarande en vuxendröm att gå en dirigentutbildning. Jag tycker att Hans Ek är så otroligt duktig, både hur han tar en orkester och hur han skriver arr.