Planeten Mars verkar bära på en förbannelse som leder till katastrofala besökssiffror. ”Red Planet”, ”Ghost of Mars”, ”Mars Attacks”, ”Mission to Mars” och ”Doom” är alla kända megafloppar som utspelar sig på Mars, och förra året lades produktionsbolaget Yellow Submarine ned som en effekt av de värdelösa siffror som ”Mars needs moms” mäktade uppbringa. 

Journalisten Amos Barshad på Vulture menade att det knappast är en slump att remaken av ”Total Recall”, en av få Mars-filmer som blivit succér, ryktas utspela sig helt och hållet på Jorden.

”John Carter” har trots sitt namnbyte blivit brutalt sågad på förhand, så förutsättningarna är inte helt optimala. Men jag försöker ändå att kittla min sista barnsliga spillra av oskuld inför stora blockbusterproduktioner: kan den leverera?

Well, det visar sig bli svårt. 

John Carter är en kavallerist/modell som känner att han gjort sitt i det amerikanska inbördeskriget och flyr armén i Virginia. Carter är dekorerad krigshjälte, men svartvita flashbacks, i vilka han gråter och begraver sin fru i regnet, antyder att han bär på ett visst agg mot krigets effekter.

Ödet som ensamvarg leder honom till en grotta med guld i taket där en utomjording, en skallig kille med vitt smink och badrock, överrumplar honom och Carter skjuter ihjäl. Ett par sekunder senare teleportertas han till Mars. 

Väl framme på Barsoom (som urinvånarna säger) kan han andas luften och har välsignats med övermänskliga krafter (fråga inte hur).

Carter blir tillfångatagen av långsmala Avatar-varelser (fast gröna och med betar) kallade ”Tharks” som härskar över ökenlandskapet. Tharksen ligger i konflikt med gröna och röda marsianer. Öh, alltså inte de gröna gubbarna Carter nyss träffat, utan två rivaliserande grupper som ser likadana ut: som människor! Men de är marsianer, tydligen.

Staden ”Helium” är en åtråvärd plats för de onda marsianerna (Zodangas), som vill utarma de godas resurser. Oklart vilka resurser det handlar om, eller vad de har för syfte, men kör på.

Skådespelaren Taylor Kitsch har hoppat/slagits/modellat framför dyra grönskärmar som sedan fyllts på av CGI på målarboksvis, där saker som ”den nionde strålen” och trollsländemotorcyklar inte behöver förklaras, de bara är.

”John Carter” lyckas vara overklig trots att den utspelar sig i ett paralellt universum på Mars.

Märkligast är egentligen logiken bakom relationerna. Actionhjälten i små kalsonger har spenderat halva filmen med att gnälla över att han hamnat mitt uppe i det sopiga inbördeskriget mellan utomjordingar (logiskt med tanke på att han precis lämnat ett annat krig på Jorden). Men efter halva filmen ändrar han sig hux flux och vill rädda planeten undan en katastrof som ingen riktigt har förklarat vad den innebär. Carter måste rädda sin nya kärlek: Dejah, prinsessan av Helium (som även är vetenskapsprofessor, samt grym på kampsport)

Kanske för att Prinsessan är en slags paralell-universum-Mars-kopia av Carters fru. Gud vet. Han ska i alla fall stoppa hennes bröllop med den ondskefulle Sab Than, som kontrolleras likt en docka av den ännu ondare Matai Shang, som tillhör samma liga av skurkiga zenmunkar som John Carter stötte på i grottan hemma i Virginia.

Låter det rörigt? Nää. Då har jag inte ens nämnt hur djup klyftan mellan megabudget och resultat av maffig action är (ledtråd: avgrund).

”John Carter” påstås ha kostat upp emot 250-300 miljoner (dollar) och produktionen har skjutits upp flera gånger. Om olyckskorparna har rätt bäddar detta för en längre promenad än Frodos i ”Sagan om Ringen” innan filmen kommer i mål på break-even.

Alla djupa manusluckor och ologiskt slarv kan ju vara ett medvetet grepp. Alltså för att lägga upp ”John Carter 2” för smash.

Vem som nu skulle vilja se den.