Uppföljaren till rätt tråkiga ”Johhny English” kändes väl inte direkt oumbärlig men den är faktiskt lite bättre än den första filmen, vilket inte säger mycket. Den är lite bättre sammanhållen, har fler uppslag och fler roliga, omväxlande miljöer, för att försöka ta fasta på det som går.
Den förskräckligt misslyckade agenten English har varit på retreat à la Brad Pitt i ”Sju år i Tibet” och fått spö av kampsportskunnniga munkar i flera raskt sammanfattade år – han har mognat och blivit stark. Även om han fortfarande får extrema tics i ansiktet när någon nämner vad som hände under sista uppdraget i Moçambique innan han drog sig tillbaka...
Hur man än vrider och vänder på James Bond- parodier verkar de alltid bli förutsägbara och tramsiga. Men det går inte att komma ifrån att Rowan Atkinson, när han är någorlunda i form, är ett okuvlig komiskt geni. Han är helt enkelt rolig att titta på och situationer som hade kunnat bli hur töntiga som helst – verkligen – blir uthärdliga tack vare att man bara måste fnissa åt Atkinsons pinsamma idiotier.
Visst han har haft massor med bättre stunder,som Mr. Bean och Black Adder, under en lång karriär av dalar och toppar. Som någon sa: man kan få fler skratt om man tittar på youtube- klipp i 20 minuter. Men faktum kvarstår, Atkinson när han är pigg som här, har en magnetisk karisma som roar och stimulerar – även i inte helt optimala sammanhang. ”Johnny English Reborn” är helt förglömlig, javisst, men ändå när jag kikar på affischen igen eller får syn på någon stillbild ur filmen, är det omöjligt att inte flina till.
Isabelle Espinoza