Under tidningarnas storhetstid på 1900-talet tog nio av tio svenskar del av tidningsnyheter. 

I dag når tidningarna bara 70 procent av svenskarna och journalistkåren krymper stadigt.

”Att skriva om arbetsrätt står inte högst på agendan”

– I fotspåren av krisen blir läget för de som arbetar som journalister väldigt mycket kärvare. Man kan tänka sig hur det är på de redaktioner som behöver genomföra neddragningar. Det föder journalister som är mer rädda och trängda än tidigare, säger kulturjournalisten Anders Mildner.

– Vi ser också en rad nedskärningar där arbetsgivarna uppträder som de arbetsgivare som journalister brukar kritisera. Och det märks även på tidningssidorna. Att skriva om arbetsrätt står inte högst på agendan i dag som det gjorde förut, säger han.

Granskningen försvinner

När granskningen försvinner lämnas de typiska makthavarna utan kontrollinstanser konstaterar medieforskaren Ingela Wadbring.

– Den största risken som jag ser det är dels att på lokal nivå kan man sitta säkrare på kommun och företag. För granskande journalister som Janne Josefsson når inte ut i hela landet. Man behöver den lokala granskningen. Egentligen är det viktigare att den finns än att folk tar del av den, säger hon.

”Den snabba och enkla journalistiken är den billiga”

– Det är den dyra journalistiken som måste stå tillbaka i dag. Den kostsamma journalistiken är den grävande medan den snabba och enkla journalistiken är den billiga, säger Ingela Wadbring.

Och neddragningarna slår mot journalistikens själva bas.

– Om man tittar på hur näringskedjan för nyheter ser ut är det uppenbart att den absoluta merparten av nyheter kommer från lokalpressen. Så nu riskerar hela försörjningsbasen att försvinna – eller erodera, säger Ingela Wadbring.

Reporter även Erik Nyberg.