Sveriges soulkung. Det är epitetet som Kaah gått under sedan han släppte sitt debutalbum Kaahlender för över tjugo år sedan. Konkurrensen då var inte direkt mördande, den enda riktigt farliga utmanaren var väl egentligen Eric Gadd.
När Kaah nu släpper sitt sjunde album ser det svenska musiklandskapet helt annorlunda ut. Vi är numera äckligt bortskämda med soulröster som Seinabo Sey och Sabina Ddumba, och rnb-genren blomstrar tack vare snillen som Cherrie och Fricky.
Så hur står sig då åldermannen Kaah? Förvånansvärt bra, visar det sig. Överanvändningen av den upp-pitchade Kalle Anka-rösten och ordval som softish är egentligen det enda som känns omodernt på ett dåligt sätt. Kaah står med båda fötterna stadigt i afroamerikansk soul- och funktradition, men på New Orleans har han dessutom experimenterat med house och klubbigare ljudbilder – ett bra val. Det är när basen börjar pumpa som titelspåret verkligen lyfter.
Textmässigt är albumet en djupdykning i krisande och komplicerad kärlek. Men för att vara svenskt rymmer låtarna också förhållandevis mycket andlighet – Gud nämns flera gånger i flera låtar – och Kaah är för det allra mesta en begåvad textförfattare.
Utan att ta några omvägar hittar han egna och nya sätt att uttrycka uråldriga känslor. Oddsen för att ”Gud har med sig så många namn” kommer att sjungas i en hel del kyrkor i framtiden är inte höga. Undantaget är Vita, en övertydlig och plakatig låt om vita människors gräddfil som av någon anledning fått vara med trots att den inte passar in.
Kaahs största styrka har alltid varit rytm, beats och melodier. Och som allra bäst är han när han får en att vilja dansa. Han har aldrig haft någon fantastisk röst. Men det gör inget att han inte kan waila som Beyoncé och att han saknar en falsett a la Prince, för han vet hur han ska göra det mesta av det han har. Och det är att använda rösten som ett instrument – ett rytminstrument.
Hans sätt att sjunga gör det ibland svårt att höra vad han sjunger, men när det är som bäst spelar det inte så stor roll – det viktiga är att det svänger, och det gör det. Den lite släpiga, autotunade Kaah i baktaktstunga Visst har vi väl försökt nu är sorglig och sexig på samma gång – så som en soulkung ska va.