Begreppet kulturkanon kan vara polemiskt laddat på två olika sätt.
Som ett klassiskt konservativt hävdande av kvalitetens måttstock i motsats till olika politiska eller sociala tolkningsmodeller, alltså den amerikanske litteraturvetaren Harold Blooms avsikt när han 1994 ställde termen på slagfältet med den kamplystna tegelstenen Den västliga kanon.
Eller på det modernare socialkonservativa sättet som ett hävdande av den nationella identitetens värde och betydelse i strid med allsköns modernismer och internationalismer, alltså Sverigedemokraternas avsikt när man återkommande motionerat om en kanon över de delar av kulturarvet som varit “särskilt betydelsefulla för formandet av den svenska identiteten”
Men när Tidöregeringen nu verkligen satt igång med att ta fram en svensk kulturkanon har den blivit omladdad, man frestas säga urladdad, till helt vanlig och välbekant svensk kulturpolitik. Målet är delaktighet och tillgänglighet, debatten handlar om huruvida en kanon är ett ändamålsenligt verktyg för att nå dit.
Kulturminister Parisa Liljestrand (M) talar i onsdagens panelsamtal på Folk och Kultur än en gång starkt och engagerat om värdet i att ge en karta till dem som står utanför kulturens landskap. Oppositionen – Lawen Redar (S) och Amanda Lind (MP) – hävdar än en gång att delaktighet och tillhörighet bättre skulle gynnas av satsningar i skola och folkbildning.
En lätt förvirring svävade över samtalet, som om alla däruppe på podiet försökte påminna sig varför det här med en kanon skulle vara så spännande att debattera. Och alla (utom kulturministern som är angelägen att hålla “två armlängders avstånd” till utredningen) uttrycker förvåning över att utredaren Lars Trägårdh – tyvärr inte närvarande i panelen – helt självsvåldigt talat om att göra en etnologisk inventering istället för en kvalitativ listning av kulturellt värde, dvs det man normalt menar med en kanon.
