I en budgetprocess där finansminister Magdalena Andersson (S) hamrat in budskapet att det finns inga pengar att spendera, har kulturen ändå inte blivit helt lottlös.
Kulturskolan är kärnpolitik för S+MP-regeringen – och för den nya era av miljöpartiska kulturministrar vi befinner oss i. Det riktade stödet på 100 miljoner för att bredda kulturskolan och nå nya grupper var typisk Alice Bah Kuhnke-politik, av just den sort som hennes kritiker menade var klåfingrig och som gjorde hennes anhängare tårögda.
När pengarna ströks i M-KD-budgeten var det en besparing med hård politisk spinn, som säkerligen gjordes med viss belåtenhet.
Återställning i vårändringsbudgeten har varit en minst sagt stark förväntan på Amanda Lind, hon har också själv hållit förväntan uppe genom lugnande ”vi återkommer till det” i intervjuer.
Nu blir det bara halv återställning, men 50 miljoner gäller från halvårsskiftet då bidraget återinförs. Sedan ska det ligga kvar så länge en MP-märkt kulturminister får råda.
Återinförd fri entré på statliga museer hade Alice Bah Kuhnke redan tillkännagivit, och skördat som en sista statsrådsseger innan hon styrde om siktet mot EU-valet. Pengarna i budgeten bekräftar det redan meddelande.
Pennstrecket över M-KD-budgetens 10 miljoner till Skapande skola (tidsbegränsat extraanslag för att utveckla Skapande förskola) gjordes säkerligen utan större plåga hos en MP-minister. Skapande skola är moderat signaturpolitik och har inga kärleksfulla föräldrar i denna regeringen.
Regeringen stryker också 6 miljoner ur M-KD-budgeten för 2019 som skulle gå till arbetet med att ta fram en nationell biblioteksstrategi – med kommentaren att arbetet avslutades 2018. Det kan låta som supertorr departementshumor, men är en del i det mycket konstiga läget i svensk politik.
Övergångsregeringen förlängde liggande budget – därför utgick pengar för 2019 för vissa grejer som avslutats redan 2018, som biblioteksstrategin och Nationalmuseums renovering.
Besviken idag är filmbranschen som inte kan läsa ett enda ord i ändringsbudgeten om deras hett åstundade produktionsrabatter, alltså riktade skattelättnader för filmproduktioner som skulle jämna ut konkurrensvillkoren mellan Sverige och de flesta andra europeiska länder.