Man förstår att de odöda har blivit rumsrena när de till och med tillåts stappla in i världens finaste och mest välrenommerade filmfajt, den om Guldpalmen i Cannes.
Det är gamle indieikonen Jim Jarmusch som inleder festivalen och tävlingen med zombiekomedin The dead don’t die. Övernaturliga varelser är inget nytt för Jarmusch som ju tog sig an vampyrer i postpunkiga Only lovers left alive från 2013, där blodsugarna klev fram som döende-dandy-romantiker med weltschmerz. Man kan anta – hoppas – att Jarmusch även denna gång ger oss en säregen tolkning av en sliten monstertyp.
Tävlingen hyser bara fyra kvinnliga regissörer, ledningen har med andra ord rätt mycket jobb kvar på jämställdhetsfronten om man ska nå det 50-50-mål som man utlovat till nästa år.
En personlig favorit i denna kvartett (och i hela startfältet) är österrikiska Jessica Hausner som tidigare gjort krypande otäcka Hotel och därefter den skarpa Miraklet i Lourdes som dissekerade det moderna samhällets religiositet och vidskepelse. Nu har hon för första gången släppts in i dansen kring Guldpalmen. Hennes förra Cannes-bidrag, Amour fou, gick lottlös från tävlingen i undersektionen Un certain regard (UCG) 2014, och var i ärlighetens namn en besvikelse men årets Little Joe, ett sci-fi-drama om genteknik ser i alla fall på pappret eggande ut. Det är Hausners första engelskspråkiga skapelse, och alltid klurigt agerande Ben Wishaw spelar en av huvudrollerna.
Fransk-senegalesiska Mati Diops flykting- och kärleksdrama Atlantics är en uppstickare bland alla högdjur. Ett aktuellt tema samt det faktum att hon är den första svarta kvinnliga regissören som tillåtits vara med i tävlingssektionen talar för att detta kan bli en bubblare.
Men annars är detta som bekant ett VM i film för luttrade silverryggar, i år representerade av de belgiska bröderna Dardenne, britten Ken Loach, spanske Pedro Almodovar och inte minst amerikanske legenden Terrence Malick (Badlands, Den tunna röda linjen).
Den senare har ett filmego som är skrymmande på Lars von Trier-nivå; han gör film för sin egen skull, inte publikens, vilket kanske låter galet men är en god inställning som brukar definiera stora mästare. Nu har i och för sig Malicks utgivning på senare år varit ojämn som ett månlandskap, men hans A hidden life, ett drama placerat i andra världskrigets Österrike, ser onekligen lovande ut. Att begåvade belgaren Matthias Schoenaerts (Rust and bone) syns i en av de stora rollerna höjer förväntningarna ett snäpp till. Sorgligt bortgångne Mikael Nyqvist dyker också upp här, i en av sina sista insatser.
Kanadensiske filmfenomenet Xavier Dolan är bara 30 år gammal men har ändå gjort fler filmer än Roy Anderson, och verkar dessutom ha stamkort på festivalen (vann Queerpalmen 2012 för fina Laurence Anyways). Dolan inledde sin karriär med i princip idel fullträffar men har på senare tid blandat och gett, men jag ser ändå alltid fram emot att ta del av hans ofta komplexa relationsdramer. Matthias & Maxime heter det senaste exemplet, där regissören själv gör en av huvudrollerna.
Mycket franskt är det, som ofta i tävlingen, men den mest egenartade inhemska filmskaparen hittar man i UCG, nämligen Bruno Dumont – en sann auteur vars filmografi består av lika delar strävsam realism (Flanders) och färggrann slapstick (härligt knasiga Mysteriet i Slack bay). Hans senaste hang up verkar vara på den mytomspunna hjältinnan Jeanne D’Arc. I den förra filmen, Jeanette, fick vi hennes barndom skildrad som en skruvad musikal, och nu kommer uppföljaren Jeanne, som även den kommer att dansas och sjungas fram – något som i vanliga fall är ett ofog men i Dumonts egensinniga värld funkar det mesta.
Sist men på intet sätt minst: Quentin Tarantinos Once upon a time... in Hollywood
Den galopperande cinofilen gled ju in i startfältet i sista sekund och mycket tyder på att den förre Guldpalmsvinnarens (Pulp Fiction, 1994) nya alster kommer att bli ett av de stora samtalsämnena på festivalen. I den här smältdegeln av olika nationaliteter finns det ju en pulserande gemensam nämnare: kärleken till film. I det hänseendet är Tarantinos nya redan före titt en veritabel fullträff. Det är nämligen inte bara ett verk med metakvaliteter, sånt går alltid hem hos cineaster, det skildrar dessutom den amerikanska filmens gyllene era, den som sträckte sig från slutet av 1960-talet och ett decennium framåt. Nostalgin lär vara bedövande, tyvärr kanske även insikten att allt var bättre förr.
Nå, en liten Guldpalm kan faktiskt hamna i svensk ägo. Elin Övergaard och Manne Indahl tävlar om kortfilmspriset med ett socialpolitiskt kraftpaket på 14 minuter, kallat Ingen lyssnar – en berättelse om flyktingmottagandets vara eller icke vara, laddad med all den frustration som uppstår när ingen lyssnar på, eller medvetet missförstår, det man har att säga.