Lil Yachty, eller Miles Parks McCollum som han egentligen heter, slog igenom för ett år sedan genom att göra tonårsuppror mot hiphopkulturens strikta lagar och historia på alla möjliga planhalvor.
Efter att ha sålt fejkade designkläder, modellat i Kanye West klädkollektion och jobbat upp intresset för sin person på Instagram släppte han sin första egna musik och gästspel på andras hits.
Fast besluten om att vara så originell som möjligt sedan barnsben valde unge McCollum inledningsvis ett artistnamn som ankrades i något som ingen annan inom hiphopen hade lagt sin boj på (och båt-referenserna var flera och festliga i karriärens början).
Sedan gick han ut i media och sa att legender som Notorius B.I.G. Tupac och Nas inte imponerade på honom. Det är lika stridsförklarande som baktala Thåström en sen lördagkväll på Kvarnen.
Men det som slutligen satte honom på sjökortet var hans sånger. Lil Yachty gjorde sin variant av den mumliga rap som många stora stjärnor inom trap också gör (Future och 21 Savage är några av de inom det som kallas mumble rap – i sig också hårt kritiserat av många konservativa inom hiphop), men han gjorde det lite snälldumt med ljus och len stämma.
Till enkla melodier som liknade barnsånger. Hör hans första hit ”One Night” eller gästspelet på D.R.A.M´s ”Broccoli”.
Allt detta gjorde folk både nyfikna, konfunderade och arga. Samtidigt som publiken (som är ung) växte. De älskade att höra en ny generation rap som är mer mumintroll än Method Man.
Tiderna förändras. Vi vänder blad. Men det är kanske snarare evolution än revolution Lil Yachty provocerar de äldre generationerna med?
Om hiphopen snapchattat sin kollega, den något mer gråhåriga rockmusiken, hade den kunnat sätta saker i historiska perspektiv. Jovisst, har både Bob Dylan och de bluessångare som inspirerat litteraturpristagaren i fråga, anklagats för att ha sjungit både sluddrigt, otydligt och, inte minst; pratande.
Och visst har flera artister inom rock och pop under årens lopp opponerat sig mot den klassiska upproriska inramningen av läder, sex och coolhet genom att istället spela mjukt, enkelt och så kallat barnsligt. Jonathan Richman är ett sådant namn. Andra hittar vi i den sortens indiepop som kallades twee.
Sett med det stora cyklopet är denne Yachty därmed inte så unik, men nog så intressant. Han är med sin ovanligt nakna och ärliga stil med och visar nya vägar framåt.
Ett led i den utvecklingen är skivomslaget. Till skillnad från bilder av rikedom, framgång, knark, sex, attityd och vapen som ibland visas upp i hiphop visas istället en bild inifrån en mörk biosalong som varit tillflyktsort för tonåringar i alla tider.
Här sitter huvudpersonen själv omgiven av det nya unga och medvetna. Yachty, som själv hånats för att vara bög i hatsyfte av arga konkurrenter, låter två män kyssas. På stolarna intill lyfts frågan om kroppsideal och ras.
Tänk om Lil Yachty kunnat göra musiken om detta? Att som en annan Kendrick Lamar gått in och fångat ett ny generations förhoppningar, kamp och drömmar på ett album med berättelser om detta? Tonsatta teenage emotions! (Eller förlåt, förresten, det kanske vore råtrist? Som en gammal dammig dröm om en ny generationsroman?)
Dit når han hursomhelst inte. Trots att detta växtverk svällt till 70 minuter musik och 21 låtar gjort av 23 producenter (betydligt mer omfattande än det han givit ut tidigare), så är denna officiella debut något annat. Något brett och stort. Han har kanske nått toppen på pubertetens hybrishöjd?
Här blandar Lil Yachty t.e.x. ren 80-talspop (med saxofonsolo och sång, inte rap) med en avslutande öm hyllning till sin mor (och hon ger kärlek tillbaka). Här berättar han om hur det känns att ligga med bekantas mödrar och hämnas på sin gamla skola.
Och här försöker han av mer svårförstådd anledning också visa att han kan tävla med de tyngre konkurrenterna i både tidstypiskt sound och tvivelaktiga omdömen om kvinnor. Det talar emot allt det andra han byggt upp. Var är producenten?
Ändå blir det aldrig helt ointressant. Lil Yachty har något eget och håller nivå på sitt musikmakeri. Han har gett oss något vi inte sett eller hört förr. Om det sedan blir han själv eller någon som inspirerats av hans väg som blir det stora nya namnet återstår att se. Men att han är med om att förändra hiphopen, den viktigaste och mest framåtseende musiken av i dag, är sant.