Litteraturrecension: ”Liv Strömquists humor siktar djupt”

Publicerad

Den rödaste rosen slår ut är rolig, men också vemodigare än tidigare seriealbum av Liv Strömquist. Humorn denna gång siktar djupare, mot insikten att något kan ha gått förlorat för alltid, skriver Kulturnyheternas kritiker Ingrid Elam.

I sitt nya seriealbum ritar och skriver Liv Strömquist om kärlek i senkapitalismens tid. Den första bilden visar en stor mun med en prickig tunga som slickar på en hjärtformad klubba med texten ”det känns inte”.

Så följer tre uppslag om Leonardo DiCaprios långa serie av kortvariga förhållanden med olika Sports Illustrated Swimsuit issue- och Victorias Secret-modeller. Det är ”helt ok” att han känner så lite, skriver Liv Strömquist. Det är en fruktansvärt rolig öppning på ett album som blir allt mörkare.

Varför känner han så lite? Varför känns kärleken mindre än för två hundra år sedan, varför är det viktigare att behålla sin cool än att blotta sina känslor, känslor vi kanske inte ens har? Liv Strömquist tar en rad tänkare och författare till hjälp för att svara på frågorna: Den israeliska sociologen Eva Illouz, aktuell på svenska med Därför gör kärlek ont, Platon, Kierkegaard, Lou Andreas Salomé, poeterna H.D. och Byron, Beyoncé, den indiska mytologins Parvati och många fler.

Det finns ju så många förklaringsmodeller: vår tids narcissism gör att vi speglar oss i stället för att se in i den andres ansikte, konsumtionssamhället tvingar oss att välja rationellt i stället för att följa intuition och ingivelse. Vi vågar inte älska för att villkorslös hängivelse är att hålla ett löfte in i döden och den är vi livrädda för.

Liv Strömquist prövar alla modeller i sin, vid det här laget, välkända och framgångsrika blandning av påläst folkbildning, skenbart oproffsiga tuschteckningar med mycket och slängigt utformad text. Till det en berättarröst som småpratar, slätar över pedagogiken, tar steg tillbaka, ber läsarna lugna sig ”för fan, jag menar ju bara…” och ifrågasätter sina egna sanningar: ”Kanske! Jag sa kanske, kanske…”. Eller kommenterar sitt eget arbete: ”Vad kul att Eva Illouz fick vara med på bild ÄNTLIGEN efter allt hon gjort för denna serie!!!”.

Porträtten är som alltid enkla, snabbt skisserade, men effektiva. Kierkegaard känns omedelbart igen på sin ståkrage – fadermördare! – sitt hårsvall och sin stirrande blick, Lord Byron på sina svarta lockar och sin klumpfot, och Beyoncés kroppsspråk går inte att ta miste på. Blandningen av åberopade auktoriteter är en poäng i sig, en påminnelse om att allvarliga frågor och kloka svar ryms överallt, också i seriestrips, därför får även smurfar och Miraculix bidra till bilden av kärleken i vår tid.

Det är som sagt mycket roligt, men också vemodigare än i tidigare album. I  mens-serien Blood Mountain, en favorit, tog Liv Strömquist ut svängarna med avväpnande fräckhet, här är den röda färgen mörkare, kärlekens ros vissnar. Teseus överger Ariadne, det är obegripligt, men sorgen över kärleksförlusten är större än vreden över sveket denna gång.

Det är inget omdöme, betyder inte ”bra” eller ”dåligt”, ”bättre” eller ”sämre” än tidigare, bara att humorn denna gång siktar djupare, mot insikten att något kan ha gått förlorat för alltid.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer