Ann-Sofie Hermansson har publicerat en lång rad inlägg på sin blogg där hon kritiserar Fatima Doubakil och Maimouna Abdullahi. I texterna har Hermansson kopplat samman den radikala – eller om man så vill extrema – politiska analys Doubakil, Abdullahi och Muslimska mänskliga rättighetskommittén, MMRK, står för, med den islamistiska extremism som driver IS och andra islamistiska terrororganisationer.
Som om det självklart är samma sak, eller i varje fall tillräckligt mycket samma sak för att motivera en extraordinär bannlysning av Doubakil och Abdullahi från Göteborgs kommunala estrader.
Hermansson har fört en i mina ögon dubiös och allt annat än glasklar argumentation.
Men hon anklagar inte sina motståndare för att göra något olagligt (den som fört fram våldtäktsanklagelser på samma sätt hade tveklöst torskat).
Hon anklagar dem – om än aldrig så grovt och oargumenterat – för att ha uppfattningar hon inte delar, åsikter hon vill bekämpa. Det hela har trots allt hållit sig på den politiska debattens spelplan: en kritik av åsikter och ett frambärande av andra åsikter.
Det är bra att tingsrätten avstår från att kliva in på den arenan och skipa rätt.
Det är sannerligen inte svårt att förstå att Doubakil och Abdullahi kan ha känt sig utsatta för en förtalskampanj av den dåvarande kommunstyrelsens ordförande.
Däremot är det för mig ganska svårt att förstå varför de inte tagit varje tillfälle att föra fram sin ståndpunkt i den stora publicitet som omger deras mål mot Hermansson. De stämmer Hermansson för att värna den fria debatten, men sen vill de inte delta. Intervjuförfrågningar från SVT Nyheter har avböjts, deras egna debattinlägg har saknats.
Bortom förtalsfrågan – och bortom tingsrättens vingliga advokatyr kring vad som är värdering och vad som är sakuppgift – handlar denna strid om något allvarligt och viktigt: hur ska västliga demokratier förhålla sig sin muslimska minoritetsbefolkning och dess yttrandefrihet?
Kan en radikal analys av samhällets attityder till muslimer ses som terrorstödjande verksamhet – vilket ju är vad Hermansson och hennes tillskyndare menar? Denna analys – som kan vara nog så magstark, till exempel betraktar MMRK den svenska antiterrorlagstiftningen som ”raslagar” mot muslimer – håller sig ju trots allt också på den politiska debattens spelplan.
Det är svårt för ett öppet samhälle att hävda att vissa kategorier medborgare inte ska ha samma rörelsefrihet på den spelplanen som andra.
Så har politiskt radikala muslimer full yttrandefrihet? Finns en punkt där en deras argumentation istället kan ses som terrorförberedelse?
En plågsam och genuint svår fråga, som inte kommit ett dugg närmare svar av dagens dom i Göteborgs tingsrätt, eller av den ensidiga och inflammerade debatten kring den.