Det här är alltså Disneys nya version av sin gamla saga om Törnrosa. Maleficent är namnet på den onda fe som oanmäld dyker upp på slottet och lägger en förbannelse över den lilla bebisprinsessan.

Den något absurda förbannelsen känner vi till: prinsessan kommer att sticka sig på en spinnrocks slända när hon fyller sexton och sedan sova i hundra år. Endast en puss från en prins kan väcka henne.

Det som är nytt i den här sagan är att Disney gått och blivit socialkonstruktivister.

En ond fe har inte alltid varit ond. En ond fe har någon gång varit ett glatt fe-barn med stort hjärta. Maleficent är, innan hon blir elak, en sprudlande och stark älva som vakar över sitt fredliga skogsrike där brokiga sagodjur lever i samklang med den magiska naturen. Efter att de giriga människorna i grannriket attackerar Maleficents värld, brakar helvetet lös.

Robert Stromberg, som regisserar, är ett hyllat specialeffektsproffs som gjort nyskapande och fantastifull design till filmer som ”Hungerspelen” och ”Pans Labyrint”. Kreativt och estetiskt tilltalande är det också här, men berättelsens struktur och tempo är det lite si och så med.

Istället för en maffig saga från drömfabriken får vi ett par efter varandra ihopklistrade klossar. Först ska Maleficent vara barn, sedan ska hon bli djupt sårad och därmed ond, sedan ska själva prinsessan födas, sedan ska hon också växa upp och sedan ska Maleficent gå från elak till snäll igen.

Först efter allt detta kan vi nå upplösning på slottet med spinnrockar, prinsar och kyssar och slagsmål med drakar. Vid det laget är mitt engagemang ganska svalt.

Vem ska se ”Maleficent”?

Filmen pendlar nämligen mellan att vara sockersöt i en paradisisk miljö med tillgjorda prinsessfniss och gulliga små älvor i pastellklänningar, och att vara riktigt mörk, brutal och våldsam. Den är inte heller den typ av familjefilm där det finns olika skämt för vuxna och barn som gör att alla skrattar på olika ställen men gråter på samma.

Den som är gammal nog att inte bli traumatiserad av de otäcka monstren, kan ändå se ”Maleficent” för specialeffekterna och den fantasifulla 3D-världens skull. Eller för att Angelina Jolie är perfekt som iskall fe med lätt tillbakalutat huvud och ett återhållet raseri som spelar i mungiporna.

Men filmens allra största förtjänst är något både enklare och billigare än 3D-effekter och typecastade Hollywoodstjärnor: det handlar om en omvärdering av den så tröttsamma prinskyssen. Ty det finns visst annan kärlek än den heterosexuella och blåblodiga. Även i Disney-sagans värld.