I dag är det Groundhog Day, på svenska även kallad Murmeldjursdagen. En högtid som inte uppmärksammas särskilt mycket på våra breddgrader. Men på många orter i USA och Kanada är den 2:a februari dagen då man med hjälp av ett litet murmeldjur och en stor pyts vidskeplighet tar reda på när våren kommer.
Om murmeldjuret kommer ur sitt bo och det är mulet väder, är våren i antågande. Är det däremot soligt och murmeldjurets skugga syns på marken, då är det sex veckor vinter kvar.
Detta har jag – precis som jag gissar att majoriteten av alla ickeamerikaner har – lärt mig av Harold Ramis fantastiska film ”Måndag hela veckan” från 1993. Originaltiteln är ”Groundhog day”.
Bill Murray gör sitt livs roll (eller en av dem i alla fall) som den elaka och supercyniska tv-meteorologen Phil. I filmen blir han, mot sin vilja och för femtielfte gången, skickad till det trevliga lilla samhället Punxsutawney där hans namne, murmeldjuret Phil, är lokalkändis och varje år denna dag alltså spår vårens ankomst. Ett måste för den lokala tv-kanalen i Pittsburgh.
Ett skitgöra tycker Phil, som snarare tycker byn är en avskyvärd avkrok och han gör ingen hemlighet av sin avsmak för varken lantisarna själva eller deras simpla traditioner. Och som han inte hemlighåller det! Aldrig har väl någon uttryckt äckel och obehag med sådan finess som Murray gör här.
Med sylvassa sarkasmer fullkomligt rådissar han allt och alla som kommer i hans väg. Hans offer står kvar med oförstående uppsyn, antingen för att de helt enkelt inte förstått hans verbala oförrätter, eller för att de inte kan tro att någon faktiskt kan vara så oförskämd.
Murray lyckas med all önskvärd tydlighet förmedla hur bedrövad han är över att behöva röra sig bland vad han ser som samhällets intellektuella bottenskrap. Han, som borde vara väderman på nationell tv!
Så tänk vad olycklig han blir när han inser att denna fruktansvärda dag ska upprepa sig i evighet. Att han varje morgon klockan 06.00 ska vakna i det lilla rummet på det anskrämliga pensionatet av att Sonny och Cher sjunger ”I got you babe” på klockradion. Att han sen, igen och igen och igen, ska gå och rapportera om det dumma lilla murmeldjuret, vara spydig mot sin producent och fotograf och alla andra som kommer för nära, och slutligen, i skymningen när det äntligen är över, inte kunna åka hem till stan eftersom det drar in ett snöoväder.
Jag vet inte hur många gånger jag sett ”Måndag hela veckan”. Jag tröttnar aldrig på att se hur Bill Murrays Phil, efter jag vet inte hur många självmordsförsök – som alla slutar med att han vaknar upp ackompanjerad av Sonny och Cher – tillslut ger upp och istället börjar bejaka den repriserande tillvaro han förpassats till.
Regissören Harold Ramis (känd som spökjägarkompis till Bill Murray i ”Ghostbusters”) skrev filmens manus tillsammans med Danny Rubin, och de lyckas verkligen gestalta vädermannens metamorfos på ett övertygande sätt.
Långsamt förvandlas Phil från ett fullkomligt praktsvin till en godhjärtad och anständig människa – tillika briljant pianist och isskulptör – och han belönas, förstås, med kärleken.
Det låter som en plattityd att; att Phil inte kan finna kärlek förrän han funnit sig själv, och det är en plattityd. Men säg den livsbejakande insikt formulerad i en mening som inte är det.
”Den mätta dagen är aldrig störst”, skrev Karin Boye i sin kanske mest välkända dikt ”I rörelse”. Och hon ringar in vad det handlar om på ett sätt med mer verkshöjd: ”Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd”.
Phils långa resväg, samma dag i Punxsutawney om och om igen i minst tio år (Enligt en gammal intervju med Harold Ramis kan det till och med vara upp emot 30 år), är för mig som en filmatisering fritt – väldigt fritt – inspirerad av Boyes vackra strofer.
Det står torsdag i almanackan i dag. Men det är det inte. Det är måndag!